I skolan blev jag mobbad under flera år på grund av mitt utländska ursprung. När jag väl hittade vänner som jag tyckte om, råkade jag ut för en trafikolycka och vännerna jag trodde skulle ställa upp försvann. Efter gymnasiet flyttade jag till en annan ort. Den totala ensamheten i början var det värsta jag upplevt. Sedan fick jag bra kontakt med en tjejkompis och det kändes tryggt.
Trots att jag idag har vänner känner jag mig ensam. Jag är rädd när mina närmaste kompisar träffar andra. Om de knyter andra kontakter tror jag genast att de kommer att glömma bort mig. Jag gör allt för dem, och ställer upp både när jag vill och inte vill i förvissning om att de annars kommer att försvinna. Jag säger aldrig emot eller ifrån, vilket i slutändan ger mig dåligt självförtroende och insikt om att andra inte har respekt för mig.
Jag har hela tiden en plågande känsla av att vara ensam, att inte känna mig trygg. Den enda jag vill är att vara fri från denna börda, men hur?
Du beskriver att du haft några verkligt svåra upplevelser under din uppväxt – din pappas och din morfars död och senare en trafikolycka. Du skriver däremot inte ett ord om en relation till en mamma, en mormor, syskon eller andra nära anhöriga. Det känns som om de inte finns eller räknas som tillgångar i ditt liv. Utan känslan av att ha viktiga relationer till närstående blir naturligtvis behovet av verkliga vänner än mer betydelsefullt. Och du har ju onekligen gjort erfarenheten att människor kan försvinna ifrån dig, t o m genom att dö. Och den lösning som du ofta haft på problemet, att “försvinna från dig själv” är naturligtvis inte hållbar i längden.
Det är lätt att förstå din önskan om goda vänner, som finns också när vi befinner oss i motvind. Och jag upprepar gärna att “bästa sättet att få en vän är att själv vara en”. Jag har djup respekt för din ansträngning att vilja behålla dina vänner, men jag tror inte att du gör det bäst på det sätt du beskriver. En vän är ju en person som jag kan lita på, som säger sin sanning och står upp för den. En vän är ju inte en ja-sägare i alla väder utan en person med ett tyckande och en uppfattning, som hon/han har även när vederbörande möter på motstånd. Det är ju i den dialogen – när vi matchar våra synpunkter mot varandra som vi växer och utvecklas. Det är när vi tappar bort oss själva i önskan om att vara till lags, som vi tappar vår egen självrespekt. Utifrån det känner vi inte att andra människor heller respekterar oss.
Jag tror att andra människor mycket väl tål din sanning. Det viktiga för dig blir att orka med att vi inte alltid tycker lika och ibland kan en t o m konstruktiv konflikt uppstå i mötet mellan våra olikheter. Det känns som om du behöver arbeta med att hitta den plattform, där du själv har medvetna synpunkter och åsikter, som i alla fall oftast inte ger vika för andras påtryckningar. Det är skönt att ha en vän som står fast vid sin åsikt också i blåsväder. Det är någon att verkligen lita på. Men vi kan aldrig räkna med att alltid uttrycka vår åsikt utan att det någon gång leder till konflikt. Det är det vi måste lära oss att stå ut med. Om inte riskerar vi att antingen känna oss uppslukade i en relation eller tro att varje meningsskiljaktighet leder till övergivenhet. Så är det naturligtvis inte.
Det är möjligt att du med dina tidigare erfarenheter av att bli övergiven behöver professionell hjälp med att hitta fram till den du verkligen är. Men det är också till hjälp att ha en inre dialog kring vem jag är, vad jag vill och tycker – och vad jag vill uttrycka till andra. Du kan börja med att göra något så enkelt som att lyssna på några radioprogram. Reagera och reflektera kring vad de säger. Är det “rätt eller fel” utifrån ditt perspektiv. Så enkla saker kan ibland hjälpa oss att medvetandegöra och formulera egna synpunkter. Känner du att du fastnar i det gamla vara-till-lagsmönstret, så sök professionell hjälp. Det är viktigt att du får klarhet i vem du är och hur du vill leva ditt liv. Det är bara du som kan bestämma det.
