Hjälp, mitt barn mår så dåligt!

Förr två år sedan skildes min man och jag eftersom jag hade träffat en annan. Vi hade varit gifta i tio år. Vi har två barn som är 4 respektive 10 år. Flickan som är 10 år ville bo hos sin far eftersom hon “hatade mig” då, så det fick hon. Och eftersom jag inte ville sära på syskonen, så fick båda bo där. Han krävde ensam vårdnad och dum som jag var skrev jag på.

Jag hade mycket lite kontakt med mina barn under sex månader. Sedan saknade jag och ville umgås mer med dem men då började min exmake bråka så vi skaffade var sin advokat. Nu är en utredning igång om gemensam vårdnad.

Jag är så orolig för min dotter som verkar må dåligt. Hon går hos en kurator på skolan men mår inte bättre. Hon är tyst, foglig, alltid trött och sitter mest och stirrar ut i tomheten. Hon är aldrig glad. Jag har anmält exmaken för barnmisshandel eftersom min dotter har berättat att han slår dem. Även dagmamman misstänker detta.

Jag får ingen kontakt med min dotter. Hon vill aldrig prata eller se mig i ögonen. Hur ska jag få kontakt med henne och få henne att öppna sig för mig?

Ditt brev ger mig en känsla av att du har “vaknat upp” till något, som du tidigare inte ens hade föreställt dig kunde bli möjligt. Förmodligen var du tidigare mycket absorberad av den då nya kärleken. Det är annars inte helt lätt att förstå att du mer eller mindre frivilligt avstod från gemensam vårdnad om minsta barnet, som då bara var två och troligen ganska bundet till sin mamma. Du skriver att du under ett halvår hade mycket litet kontakt med dina barn. Det framkommer inte om det berodde på att du inte själv tog initiativ till det eller om pappan försvårade ert umgänge. Hur som helst, så började du att sakna dem så mycket att du ville utöka umgänget och nu också återgå till gemensam vårdnad. Det är inte heller helt enkelt att av ditt brev förstå varför pappan så hårt motsätter sig en gemensam vårdnad. Är han fortfarande kränkt av skilsmässan? Är känslorna kring densamma mycket obearbetade? Är han rädd för att barnen permanent vill bo hos dig fortsättningsvis? En del av dessa frågor handlar ju enbart om er vuxenrelation och det skulle ni säkert ha god nytta av diskutera med en professionell samtalspartner vid sidan om diskussionerna kring barnen.

Det du skriver om din 10-åriga dotter tycker jag verkar mycket oroande. Uppenbart så behöver hon annan kvalificerad hjälp än den kuratorskontakt hon har idag. Att vara tyst, foglig, alltid trött och stirra ut i tomheten verkar närmast apatiskt och är inget vanligt beteende hos en tioåring. Är detta inte bara flickans beteende i förhållande till dig utan till sin omgivning i allmänhet, så behöver hon snar hjälp. Att strida om vårdnad och umgänge är i sig sällan något önskvärt. Men i ert fall och med hänsyn till flickans mående kan kanske en vårdnadstvist i slutändan initiera en begäran om utlåtande från barnpsyk på orten, vilket skulle medverka till att dotterns hjälpbehov blev uppmärksammat. Om dagmamman har samma misstankar som du – att barnen blir slagna av sin pappa – så är det ju oerhört viktigt att hon framför detta till de sociala myndigheterna för att påskynda ärendet. Att den stora flickan till att börja med valde att bo hos pappa kanske delvis också hade att göra med att hon tyckte synd om honom och ville trösta honom. Om hon idag inte har det bra där måste hon naturligtvis så fort som möjligt befrias från det “ansvaret”. Jag förstår din önskan om en bättre kontakt med din dotter. Men det viktigaste för henne just nu är kanske inte att öppna sig för dig utan överhuvudtaget för någon hon får förtroende för och som ser hennes svårigheter. Om du kan stödja henne i det, så tror jag att så småningom kommer en förtroendefull relation mellan er båda också att uppstå. Hon kanske behöver tid till det. Men du behöver fortsätta att agera kraftfullt till hennes – och er allas – bästa.