Är det onormalt att vilja hälsa på sin gamla mor?

Jag är sedan många år i huvudsak lyckligt gift och har en pojke och en flicka i 10-årsåldern. Vi är bosatta på Västkusten där vi...

Jag är sedan många år i huvudsak lyckligt gift och har en pojke och en flicka i 10-årsåldern. Vi är bosatta på Västkusten där vi alla trivs utmärkt. Jag har inga syskon. Min far dog för 14 år sedan och min över 80 år gamla mor bor ensam i mitt gamla föräldrahem i Norrland.

Vi har under åren firat jul några gånger hos mor och ibland har hon varit här hos oss. Under några somrar har vi varit i Norrland någon vecka, ibland under påsken. På senare år har det varit svårt för min mor att resa söderut, och min fru vill inte åka till Norrland, vilket inneburit att jag själv åkt dit 3-4 dagar ett par gånger per år. Dessa resor anser min fru vara ett svek mot familjen, d v s mot henne och barnen. Hon säger “åk du, att jag mår dåligt struntar väl du i”.

De gånger jag åkt upp till min mor har barnen inte fått följa med. Det kan ju hända dem något. “Du tar inte ansvar ordentligt för dem,” menar min fru. Hon anser att jag är annorlunda jämfört med andra familjefäder då jag gärna vill åka någon vecka till min mor. Min fru tycker det är för långt att resa till Norrland men ser till att vi, oftast tillsammans med hennes mor, åker på utlandssemester ca 2-3 gånger per år.

När jag säger att det är mer normalt att “offra” ett par billiga semesterveckor per år att åka till Norrland än flera dyra utlandsresor per år säger hon att jag är onormal. Alla familjer åker på utlandssemestrar ett par gånger per år. Alltid blir hennes reaktion “Vad vill du av mig egentligen? Nu får jag ont i magen! Jag vill inte prata mer om det här!” och så får hon tårar i ögonen. Och resultatet blir att jag mår dåligt, och min mors önskan att vi alla, eller åtminstone bara jag, åker till henne inte blir av. Min fru anser att jag inte gör det alla förnuftiga människor gör, ser till att min mor kommer in på något hem. “Det finns ingen anledning för dig att åka fram och tillbaka. Din mamma måste förstå att du har ditt ansvar här hemma”. Mitt svar blir att det är normalt att hjälpa sin gamla mor.

Vad tycker du? Hur onormal är jag i min uppfattning, och hur mycket “toffel” är jag? Vad ska jag göra? Är min frus uppfattningar förnuftiga?

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Det kändes faktiskt litet tungt att läsa ditt brev. Det som är bekymmersamt i er relation är att så mycket av det som sker – eller inte sker – i ert äktenskap är till stora delar styrt av rädsla. Litet förvånande är det att detta har kunnat vara så länge och gå så långt att du har börjat undra om du är “onormal i din uppfattning”. Av något skäl har det som är “friskt” blivit betraktat som “sjukt” och tvärtom. Det framkommer ingenting av ditt brev om att något hänt mellan din hustru och hennes svärmor, som ligger till grund för hennes ovilja att åka och hälsa på.

Du undrar om “din frus uppfattningar är förnuftiga”. Egentligen vet du med dig att det inte är så. Men det finns något i dig som gör dig rädd för att utmana hennes uppfattningar. Jag tror att du måste fundera över vad som är så skrämmande, så att du ibland accepterar att göra saker, som du tycker är både känslomässigt och moraliskt oriktiga. Av ditt brev framgår tydligt att din hustrus rädsla styr väldigt mycket av det som händer i familjen. Hon behöver ha familjen samlad och full kontroll för att känna sig trygg. Annars kommer hon att må dåligt, få ont i magen o s v och “det struntar väl du i”. Jag tror att en del av din svårighet att stå upp för dig själv – och era barn – handlar om den skuld du själv tar på dig genom att överta ansvaret för hennes välmående och därigenom undvika att göra saker som hon ogillar.

Det känns viktigt att ni börjar bryta ett så destruktivt mönster, som nu stundtals råder i er familj. Självklart både vill och bör du åka och hälsa på din gamla mamma. Jag tror att det är viktigt att du meddelar – i god tid – när du tänker åka och hur länge du tänker vara borta. Om möjligt är hela eller delar av familjen välkomna att resa med. Du skriver att din hustru inte vill att barnen skall följa med, men också det handlar om hennes oro och inte om det är osäkert för barnens del. Katastrofer kan naturligtvis inträffa – men det kan det göra på hemmaplan också. Om du och din hustru kan börja tala om den starka, närmast ångestladdade rädsla hon bär med sig, så tror jag att något positivt – efter första stormen – kan uppstå ur sådana samtal. Förhoppningsvis finns det hos henne en sida av omsorg, medmänsklighet och värme också gentemot en gammal svärmor, som nu inte alls kommer till uttryck.

Får inte din hustru hjälp med att utveckla den sidan hos sig själv, så tror jag att det på sikt kommer att ha en mycket negativ inverkan på din och hennes relation. Hur länge orkar du leva med en kvinna som har en människosyn, där allt som inte passar henne förkastas. Hur ser ni på er egen ålderdom? Vad tänker ni om relationen till de senare vuxna barnen? Hur önskar ni att de med sina respektive ska vara mot er? Dessa frågor kan naturligtvis inte besvaras men att ventilera dem kan hjälpa er mycket i förståelsen av er själva och varandra.

En förändring ser jag som nödvändig. Men det är bara du som kan initiera den. Din hustru har hittills haft så mycket vinster genom att låta rädslan styra, så varför skulle hon frivilligt ge upp det förhållningssättet. Du har också själv medverkat till mönstret genom att för husfridens skull ge upp en del av dig själv. Det positiva är att en förändring kommer att på sikt gynna er båda och dessutom era barn.

Scroll to Top