Jag kan inte förlåta min hustrus livslögn!

Jag är 59 år och är gift sedan 32 år med min hustru som är 55. Min fru och jag träffades i 16-års åldern –...

Jag är 59 år och är gift sedan 32 år med min hustru som är 55. Min fru och jag träffades i 16-års åldern – förlovade oss, gifte oss, skaffade hus och fick våra två barn som idag är 23 respektive 26 år.

Jag har alltid ansett mig lyckligt lottad med mycket glädje och ett fint förhållande till såväl hustru som barn. Under alla år har jag varit i den tron att jag och min fru bara haft samlevnadsrelation med varandra, vilket jag ansett unikt och en stor trygghet i vår relation. För en tid sedan påtalade jag detta unika förhållande för hustrun och att vi hade det så bra.

Då kom chocken! Hustrun sa att hon under sex år från det att vi förlovade oss hade haft ett sexuellt förhållande med en 16 år äldre man, att de haft sex minst ett hundratal gånger och att hon varit djupt förälskad i honom. Det blev klart för mig att jag under hela mitt äktenskap varit gift med en person som är en dubbelnatur och som hela livet levt med en livslögn inför mig. En lögn som jag nu inte klarar av att hantera.

Min livsdröm har förintats och jag har begärt äktenskapsskillnad. Hustrun menar att det är så länge sedan, att det för mig skulle vara lätt att komma över och förlåta, men så ser inte jag det. Kan det finnas en möjlighet att gå vidare trots allt? Finns det skäl att förlåta en person som gjort någon annan så mycket ont? Gör jag rätt som begär äktenskapsskillnad?

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Det är lätt att förstå att ditt liv har kommit rejält i gungning och det känns som om din världsbild till stora delar har slagits sönder. Du har säkert en lång väg att vandra för att eventuellt hitta tillbaks till din hustru igen. Den processen har just bara börjat. Hur kunde det hända att din upplevelse av trygghet kunde bli sönderslagen av bara några få meningar från din hustru?

Det är idag en av er båda känd sanning att din hustru under er förlovningstid hade en djup förälskelse i en annan man under många år. Det låter dessutom som om du fick denna vetskap serverad med närmast brutal uppriktighet angående bl a förekomsten av sex. Det som för mig känns mest oroväckande är din hustrus önskan om att detta skulle vara “lätt att komma över och förlåta”, vilket det naturligtvis inte är. Man kan undra över varför det tagit så lång tid för din hustru att berätta detta, och vad som bidrog till att hon gjorde det just nu. Hon hade ju kunnat låta bli det helt om hon så ville.

Min föreställning är att din hustru under många, långa år funderat över den tidigare relationen. Och den har säkert många gånger plågat henne ordentligt. Det var ju ingen enstaka händelse utan ett varaktigt förhållande med en intensitet som naturligtvis blev ett svek gentemot er kärleksrelation. Att hon under er ungdom inte alls antydde något handlar om att hon gärna ville gifta sig med dig och att inget fick komma fram som störde den bilden. Då hade förmodligen förlovningen brutits – eller hon var i alla fall rädd för den konsekvensen.

Nu har din hustru under mer än trettio år i lugn och ro kunnat bearbeta den aktuella upplevelsen. Så småningom har hon troligen försonats med sitt handlande och det plågar henne inte längre. Ni har haft ett bra liv tillsammans och hon har hittat balans mellan ont och gott i tillvaron. Även om hon inom sig har försonats med sina minnen, så hade hon uppenbarligen behovet av att ungefär som en “bikt” berätta det för dig, nu när det inte längre var känslomässigt laddat för henne själv. Men det som var odramatiskt för henne slog naturligtvis ner som en bomb i ditt liv. Jag kan undra om ni har haft en period nu i ert liv, när allting visserligen varit tryggt och bra men det samtidigt funnits litet vardagsstiltje i er relation. Fanns det som del i motivet bakom berättandet just nu, så blev resultatet verkligen kraftfullt.

Självklart är allting nu ställt på sin spets. Nu börjar din långa eller korta vandring mot en försoningspunkt kring att detta har hänt och livet måste gå vidare. Men hur? Er möjlighet till ett fortsatt gott äktenskap tror jag företrädesvis ligger i din hustrus förmåga att med värme och omsorg ta emot alla de motstridiga känslor som väckts i dig med anledning av hennes tidigare otrohet. Kan ni växelvis stödja, uppmuntra och visa varandra den kärlek som finns, så tror jag det finns plats för både förlåtelse och egen inre försoning. Men båda sakerna måste få ta den tid som behövs.

Scroll to Top