Min man utnyttjas av sina gamla föräldrar

Min man och jag är båda i 60-årsåldern. Vi bor sedan 35 år i ett hus som ligger på samma tomt där makens 90-åriga föräldrar bor. Min mans 58-årige bror bor sedan ett antal år hos de gamla föräldrarna.

Min man är pensionerad medan jag arbetar. Svärfar har sedan några år blivit allt svagare och behöver hjälp med nästan allt. Svärmor är fortfarande ganska pigg men behöver skjuts överallt eftersom hon inte vill åka färdtjänst. De får hjälp med städning och mat av hemtjänsten, resten sköter min man. Han har således många timmars arbete varje dag med att sköta och skjutsa sina föräldrar plus allt annat som ska hanteras: räkningar, trädgård m m.

Brodern jobbar på dagarna men gör ingenting i hushållet utan fordrar att maten ska stå på bordet när han kommer hem. Han bor och äter nästan gratis och sätter in hela lönen på banken. Han har alltid varit otroligt bortskämd medan min man alltid fått göra rätt för sig både ekonomiskt och praktiskt. Han är alldeles för snäll och finner sig i detta trots att han känner sig trött och utnyttjad. Han har högt blodtryck och tar hjärtmedicin.

Det går inte att prata med föräldrarna om detta. Brodern vill inte heller höra talas om någon förändring. Själv har jag tröttnat på att ha det så här. Vi kan aldrig resa någonstans eftersom min man måste finnas till hands. Jag har ibland t o m övervägt att lämna honom. Vi har två vuxna barn som håller med mig om att något måste göras innan vi går under. Hoppas du kan hjälpa mig med en lösning på problemet.

Det är lätt att förstå att du upplever din situation som besvärlig, ja, t o m så svår att du ibland är beredd att lämna alltihopa. Däremot är min bild av ert bekymmer inte först en fråga om att det finns ett par krävande svärföräldrar utan att det finns ett gammalt livsmönster hos makens ursprungsfamilj, som är svårt men inte omöjligt att bryta. Du beskriver en familj med två söner, där yngste sonen alltid varit “otroligt bortskämd” medan äldste sonen samtidigt alltid fått göra rätt för sig både praktiskt och ekonomiskt. Det är säkert många familjer som kan känna igen sig i detta mönster. Ibland brukar dock denna kelgrisposition reduceras med åren och barnen kan så småningom prata sig fram till ett gemensamt, omhändertagande förhållningssätt gentemot sina gamla föräldrar. Hos er har det inte blivit så – snarare tvärtom. Broderns gynnsamma position tycks i stället ha förstärkts, till din stora förtret och sorg eftersom du ser det ojämlika mönstret mera utifrån.

Vad jag tycker mycket tydligt framkommer av ditt brev är både sorg och ilska över den hittills låsta positionen. Ofta är det så att den “utanförstående” är mycket mera upprörd och mera kränkt än den egna familjemedlemmen över att se hur någon år efter år blir utnyttjad. Det som händer är att din mans “snällhet” gör honom liten och svag och du står inte längre ut med att se hur han “krymper” inför dina ögon. Visst uppskattar du hans snällhet men inte hans eftergivenhet och oförmåga att markera gränser. Men som jag ser det finns det goda chanser för er att i väsentliga delar förändra detta mönster.

Du skriver att ni “aldrig kan resa någonstans”. Naturligtvis kan ni det om ni båda vill det. Kanske inte utan små protester till att börja med men visst kan ni det. Meddela brodern och föräldrar att ni tänker resa iväg på en eller två veckor. Antingen får väl brodern försöka reda ut det efter bästa förmåga – eller om möjligt ordna mera service från hemtjänsten. Ni behöver verkligen ha egen tid och utrymme för er själva och ta till vara det innan åren skenar iväg. Jag tror att du på ett kärleksfullt sätt kan stötta din make i att säga “nej”, när och där det behövs. Ditt obetingade stöd behövs för att han ska våga sluta med att bara vara foglig i förhållande till föräldrarna. Både du och din make kan tillsammans vinna mycket på att prioritera varandra under en period. Lycka till med det.