Min avsky för makens katter blir bara värre!

Jag har alltid haft djur omkring mig men de har varit uppfostrade och inte varit ett problem. Min man hade katter då vi träffades för...

Jag har alltid haft djur omkring mig men de har varit uppfostrade och inte varit ett problem. Min man hade katter då vi träffades för två år sedan. Dessa betydde och betyder mycket för honom och det förstår jag. Själv har jag inte gillat katter så mycket men kärleken är blind.

Nu är vi gifta och bor i ett hus. Tyvärr så har min avsky för djuren stärkts. De är överallt, hoppar upp på bord och man kan inte ha någonting framme. Trädgården grävde de upp. De vässar klorna här och där och den ena följer efter min man nästan hela tiden. Min dotter har allergi och astma men det har inte förvärrats p g a katterna. Däremot så har jag fått problem med rinnande näsa, trötthet, klåda och torra ögon.

När jag tar upp min avsky och min allergi så blir min man genast ledsen och det leder till bråk. Nu har vi bråkat om djuren i ett halvårs tid. Vi har knappt något sexliv och trots att jag längtar så efter min man så har jag svårt att beröra honom eller låta honom beröra mig när han hållit på med djuren. Kanske är jag avundsjuk men så fort vi kramas så kommer den ena katten genast. Min man har i ett års tid sagt att vi måste lösa detta men ingenting händer.

Jag känner inte att det är mitt hem längre. Hur kunde vårt förhållande som var så fint och romantiskt bli så här? Jag älskar min man och han mig, men det är för mycket bråk. Allt jag förut tyckte var roligt är borta. Jag håller mest till i sovrummet för jag orkar inte med att se dem klättra överallt. Snälla, vad ska vi göra? Han säger att jag pressar honom och ber honom välja.

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Visst styrs ett förhållande av de båda vuxna personer, som ingår i det och som valt att leva tillsammans. Djuren – i det här fallet katterna – kan naturligtvis aldrig göras ansvariga för de beslut som de båda vuxna fattar – eller undviker att fatta. Jag vill samtidigt tala om att min kunskap om djur och deras beteende är mycket begränsad, så mitt svar till dig kommer att vara inriktat på vad jag tror att den mänskliga konflikten handlar om.

Det var naturligtvis i någon mån ett djärvt beslut du fattade, när du flyttade ihop med din nuvarande man, med hänsyn till din dotters astma och allergi. Det är ju verkligen positivt att hennes besvär inte blivit sämre i umgänget med katterna. Däremot har du själv utvecklat besvär med trötthet, klåda och torra ögon. Jag förutsätter att det är fullt möjligt för dig att genomgå ett test för eventuell pälsdjursallergi för att få medicinskt verifierat om du kan eller inte kan fortsätta att bo tillsammans med katterna med hänsyn till din kroppsliga hälsa. Men katterna har ju idag för dig blivit så mycket mer än ett fysiskt hälsoproblem. Din avsky för djuren, din känsla av att det inte “är mitt hem längre” ditt undandragande till sovrummet är naturligtvis på sikt helt förödande för inte minst dig själv och ditt psykiska välbefinnande.

Det framkommer inte av ditt brev om du någon gång försökt att etablera en egen “relation” med katterna d v s försökt att intressera dig för dem, bli bekant med dem eller om de redan från början blev till konkurrenter, som var ouppfostrade och svåra att förlika sig med. Nu har det gått så långt att du t o m börjat utveckla en avundsjuka gentemot dem, som om de tog något av din man som egentligen tillhörde dig. Jag tror att i en människas hjärta finns många rum och den “kärlek” vi visar barn, djur och vår partner ser inte likadan ut. Naturligtvis kan ingen kärlek vara mer mångsidig än den mellan två älskande.

Att avliva friska katter kan säkert vara både plågsamt och fylla en med stor saknad. Att lämna ifrån sig katter till annan familj kan också ge upphov till både saknad och oro för hur de har det i det nya hemmet. Inget av detta är naturligtvis omöjligt att uthärda om vi vinner något väsentligt på vår uppoffring. Att inget beslut tas i er familj beror kanske på att din man tror att “det kommer att gå över” – samtidigt som det ser ut som om avståndet mellan er bara ökar.

Finns det en möjlighet för er att bo åtskilda under ett tag framöver? En plats där du kan röra dig fritt och din man får uppleva, vad det innebär att inte ha dig i daglig närhet. Utifrån den tomhet och saknad, ni då båda kan känna, tror jag att ni får ett bättre underlag för att lösa en idag helt ohållbar situation. Att idag pressa honom till ett val mellan dig och katterna i hemmet skulle troligen föda både aggressivitet och skuld. Han behöver kanske längta efter dig för att “avstå” – liksom du kanske längtar så mycket efter honom så att du kan satsa på att frivilligt försöka “uthärda”. Dagens situation bör ni förändra så snart som möjligt för att inte omintetgöra en hygglig gemensam fortsättning.

Scroll to Top