Hur ska kontakten med min dotter bli bra igen?

Hur ska jag återfå kontakten med min 45-åriga dotter? Jag är själv 67 år, lever ett innehållsrikt liv med flera intressen och med en lagom vänkrets. Brytningen med min dotter skedde, åtminstone för mig, helt oväntat på julafton för två år sedan.

När hon var i 13-årsåldern hade vi stora konflikter. Hon höll sig borta, struntade i regler och jag misstänkte haschmissbruk. Vi hade kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin men situationen blev inte bättre och till slut tvingade jag henne att flytta till min syster 25 mil härifrån för att hon skulle komma ifrån kompisarna. Det gick bra något år, sedan flyttade till nytt fosterhem innan hon hamnade på folkhögskola. Där trivdes hon och vår kontakt började bli mer positiv.

När hon var 17 år flyttade hon samman med sin pojkvän i ett kollektiv och sedan flyttade de till hans föräldrahem, ett jordbruk de senare övertog. De gifte sig och fick tre barn, som jag alltid haft god kontakt med. Sedan första barnbarnet föddes har vi firat varje jul tillsammans. Dottern och hennes man skildes för ca 15 år sedan men julfirandet fortsatte som tidigare.

Vid julen för två år sedan hade min dotter varit sjukskriven ett par månader p g a dåliga blodvärden. Hon var blek och trött. Efter julklappsutdelningen sa hon “nu drar jag hem”. Jag hade hela tiden tänkt åka med henne och sa “jag följer med”. Hon svarade att hon var trött och ville vara ensam. Jag uppfattade det som att hon inte orkade vara sällskaplig och svarade “det struntar jag i” och följde efter. Jag fattar inte hur jag kunde få ur mig den repliken. I köket utbröt ett gräl där hon säger “du beter dig som ett barn” och “du ska alltid ge mig skuldkänslor”.

Hon åkte iväg och jag fick stanna kvar. Sedan hörde jag inget av henne. Jag skrev ett brev med frågor och efter ett halvår fick jag svar. Hon lät mig förstå att bakom detta med “skuldkänslor” finns händelser som går långt tillbaka i tiden. Min syster, som tillsammans med sin man alltid haft nära kontakt med min dotter, har försökt få henne att prata med mig, och svaret är att det gör hon när hon känner sig mogen för det. Jag har skrivit igen utan att få svar.

För att orka har jag stängt av mina känslor mer och mer. Jag vill inte tränga mig på och har därför hållit mig passiv. Vad ska jag göra för att greppa situationen? Jag har inte råd med någon terapi då min pension är för liten. Vad kan vara orsak till hennes förändring? Under 26 år har vi haft en god kontakt. Hon är mycket intelligent och ambitiös och har en stor vänkrets. Inte sedan tonåren har hon visat sådan kyla och brist på omtanke.

Du skriver att du är 67 år och med stor sannolikhet har du haft några år utan förvärvsarbete. Dessa år – då vi ofta har bättre med tid för att tänka och “analysera” – har nu sammanfallit med den period, då dottern och du haft en öppen konflikt som ännu inte fått en bra lösning. Jag hoppas att du kan se avbrottet i kontakten, som en tid för bearbetning och eftertanke – framförallt för hennes del – och inte som en total brytning. Dottern har via sin moster antytt att hon tänker ta kontakt med dig, när hon är “mogen” för det, vilket ju ger en viss öppning. Du berättar att dottern vid det här tillfället var sjukskriven under flera månader. Också en lång sjukskrivning ger ju tillfälle till mycken egen tid och möjlighet till bearbetning kring sin livssituation. En inte ovanlig företeelse heller för människor i 40-års åldern, då livet börjar kännas ändligt och vi vill ta hand om resten av det på bästa möjliga sätt. Du undrar vad som kan vara orsak till din dotters personlighetsförändring. Jag tror inte alls att hon genomgått en större sådan förändring utan att hon försöker få struktur i tillvaron och vill göra det på sitt eget sätt.

I ditt mycket långa brev, som blivit nerkortat i tidningen, berättar du om en tidvis jobbig och turbulent period under dotterns ungdom, där hon i stort sett inte bott hemma hos dig sedan tidiga tonåren. En bra kontakt med sin moster och en tidig stabil kärleksrelation – i vilken hon fick tre barn – har säkert bidraget till att du idag kan beskriva hennes som en “intelligent och ambitiös kvinna med stor vänkrets”. Mycket är således positivt. Ni har under många år haft en hygglig kontakt och du har i stor utsträckning fått delta i barnbarnens liv och utveckling. Den goda relationen till mostern och numera f d maken finns kvar. Inte minst de gemensamma jularna med den senare tyder på det.

Du lämnar en mycket lång beskrivning på vad som hände på julafton för två år sedan – vem som sade vad och hur replikerna föll. Visst kan en ordväxling ibland göra mycket ont – utan att avsikten var ond – men den i sig kan troligen inte få de aktuella konsekvenserna. Det finns en förhistoria av att ha känslan av att inte blivit sedd, hörd och förstådd i sina behov, som gör att det kommit till en förhoppningsvis tillfällig om än långvarig brytning mellan er båda. Jag tror att det som nu hänt är att dotterns avståndstagande har aktiverat din egen rädsla för att inte ha varit en tillräckligt “god förälder”. Och det är svårt att stå med mycken omtanke och varm känsla inför ett barn, som inte vill ta emot det. Det får oss lätt i gungning och vi börjar reflektera över vårt eget föräldraskap både nu och tidigare. Och den rollen i vårt liv är ju oftast både stor och viktig och det är hotfullt, när den ifrågasätts. När er kontakt fungerade ifrågasattes inte den rollen på djupet, vilket nu hänt.

Du skriver att du inte har råd att gå i terapi p g a låg pension. Jag förstår inte riktigt hur du menar, för när vi betalt 900 kr för läkarbesök, så gäller ju frikort för totalt ett år. Du kan alltså utan större kostnad söka hjälp på vårdcentral eller öppen psykiatrisk mottagning. Jag tror att du skulle ha stor nytta av att samtala med någon kring dina aktuella svårigheter. Du behöver förmodligen försonas med det du gjorde i förhållande till din dotter för över trettio år sedan. Jag tror att vi alla gör det bästa möjliga i en aktuell situation – inte minst när det gäller våra barn. I efterhand med bättre förutsättningar kanske vi kunde ha gjort andra val – men den situationen rådde inte då. Det kan vi få hjälp att lära oss att leva vidare med. Att stänga av sina känslor är på sikt ingen bra väg att gå. Din dotters sätt att bete sig just nu är ett sätt för henne att “överleva” i en svår situation. Det är primärt inte riktat som en anklagelse gentemot dig även om du ibland känner det så. Lycka till med en professionell kontakt helt för din egen skull.