Ska jag vara piga åt min mors sambo?

Min mor avled för sex månader sedan och hennes sambo blev ensam. Visst kan jag förstå att det blir ensamt för honom och att han saknar min mamma. Det gör jag också – väldigt mycket! Han har två egna barn som är 48 och 57 år. Sonen ringer flera gånger i veckan men dottern kanske en gång per månad. De bor bara ca tre timmars väg bort.

Jag hjälpte mor och hennes sambo med städning, tvätt, bak, gardinbyten och mycket annat när mamma levde. Och nu tror hennes sambo att jag ska fortsätta som vanligt. Men jag har värk själv i hela kroppen så jag orkar inte, och han förstår inte detta. Jag kan gärna hälsa på honom men inte städa. Jag har ett tungt arbete som orsakat förslitningsskador.

Är jag elak som tycker att hans barns ska hjälpa honom nu? De har aldrig gjort något för honom. Min mamma brydde de sig aldrig om – hon fick inte ens en blomma trots att de var sambor i över 35 år. Vår familj har uppvaktat mammas sambo vid varje högtidsdag. Är det någon gång barnen hälsar på sin far så är det som “gäster”. Mig räknar han som “hemhjälp”. Jag har nu sett till att han får städ- och tvätthjälp, och han går ut och äter. Men allt annat som behöver göras tycker han att jag ska göra eftersom mamma bott där.

Jag blir nervös och orolig när det är så här. Han törs inte fråga sina barn eftersom “de har så mycket att göra”. Men jag då? Jag känner mig som en piga!

Jag börjar med den meningen som avslutar ditt brev till tidningen, där du skriver att du känner dig “som en piga”. Den känslan är sannolikt inte ny hos dig, men det troliga är att du först efter din mammas död har kunnat och vågat formulera den. Med eget tungt förvärvsarbete, som också gett dig slitskador, så låter din beskrivning av ditt arbete hos mamman och hennes sambo som en uppgift du redan tidigare hade behövt begränsa. Men det är förmodligen först nu, som du inför dig själv och andra kunnat protestera mot en övermäktig arbetsbelastning, som pågått under ett antal år. Så fint att du lyckats med att ordna städ- och tvätthjälp till den efterlevande sambon och att han också har möjlighet att inta sitt huvudmål ute. Allt detta kan ju på sikt säkert reducera din upplevelse av att vara “piga”.

Du skriver att din mamma och sambon levde ihop i över 35 år och att han har barn – nu 48 och 57 år gamla. Det pekar ju på att åtminstone yngsta barnet bara var i drygt 10-års åldern, när pappan etablerade en relation med en ny kvinna, din mamma. Närheten i sambons relation till sina barn kan ju eventuellt ha något att göra med att han inte under viktiga år fanns med i alla fall i ena barnets ungdom och uppväxttid. Hur som, så är ni alla vuxna nu och jag tycker att du har en god möjlighet att inbjuda sambons båda barn till ett gemensamt samtal mellan er alla hur ni tillsammans på bästa sätt skall hjälpa den gamle mannen till ett så bra fortsatt liv som möjligt. Det kan förhoppningsvis minska ömsesidig irritation och besvikelser för er alla genom att prata om vad som är önskvärt och realistiskt möjligt att göra i relation till den äldre mannen.

Vad som inte alls framkommer av ditt brev är hur din och sambons relation såg ut medan din mamma levde. Han fanns ju ändå vid hennes sida i väldigt många år och blev troligen något av en familjemedlem också för dig – precis som du för honom. Kanske är det så att en del av hans krav och önskemål mera handlar om ett kontaktsökande till en person han träffat och känt i många år. Du är kanske den enda eller i alla fall viktigaste länken till den kvinna han länge levt med. Jag hoppas att du fortsättningsvis mest kan se dig själv som en viktig person i sambons liv och därmed kommer din känsla av att vara piga att blekna inför den upplevelsen.