Min dotter respekterar inte vad jag säger

Jag är mamma till en 23-årig dotter som bor hemma. Hon har en pojkvän som sover över hos oss. Först tog min dotter detta med övernattning bara för givet, så jag blev arg och menade att hon får fråga mig först om det är okej för jag har också ett privatliv. När vi var överens om detta sa jag att han får ge sig av innan vi i familjen ska iväg.

Det har varit lite si och så med detta. En morgon var han kvar även när min sambo hade gått. När jag pratade med min dotter om detta fick jag till svar att pojkvännen inte skulle börja förrän senare men jag sa att jag vill inte att han ska vara kvar när vi har gått hemifrån. Jag tycker inte om det och dessutom vill jag låsa sjutillhållarlåset. Då fick jag till svar att hon kunde lämna nyckeln till honom men det vill jag inte heller.

Hon blev jättearg på mig och sårad över att jag inte litar på hennes pojkvän. Men det handlar inte om det, för jag sa att det gäller även mina väninnor och vänner till min sambo. Samma sak gäller för dem. Jag tycker att jag har utryckt mig klart men tycker inte att min dotter respekterar vad jag säger. Vad är rätt?

För att kunna ge dig ett mera fullödigt svar på din fråga, så skulle jag behöva veta mera om er nuvarande familjesituation. Har din 23-åriga dotter bott hemma hela tiden – också nu som vuxen? Eller bor hon hemma tillfälligt p.g.a. arbete eller studier. Har vi kontinuerligt bott tillsammans med våra barn i 23 år, så brukar ju ett rätt stabilt norm- och regelsystem både utvecklas och modifieras alltefter barnets ålder och mognad. De flesta barn brukar vara rätt medvetna om vad som är tillåtet eller godkänt beteende i föräldrahemmet. Du skriver att också du har behov av ett privatliv, vilket naturligtvis är alldeles självklart. Särskilt om man bor trångt kan naturligtvis en regelbundet återkommande nattgäst upplevas som en inskränkning i ens privatliv. Men, som jag ser det, handlar din egentliga fråga mindre om intrång i privatlivet än om ditt behov av att ha läget under kontroll.

När du berättar om att vänner och väninnor till dig och din sambo inte får vara ensamma kvar i ditt hem, sedan ni båda gått till arbete, så uttrycker du – medvetet eller omedvetet – en misstro mot omgivningen, som är djupt grundad i dig. Att du inte riktigt litar på dina medmänniskor är naturligtvis ett resultat av din tidigare livserfarenhet. Brist på tillit kan bottna i tidigare upplevelser av att vara kontrollerad och själv utveckla kontrollbehov. Det kan också handla om att du en eller flera gånger i livet blivit så grundligt besviken på att människor missbrukat ditt förtroende att du nu behöver ha mera koll på tillvaron. Här handlar det inte om rätt eller fel utan helt oberoende av orsaken till din ängslan, så behöver du få respekt för att du fungerar som du gör idag.

Det skulle säkert underlätta för både dig själv och din nu vuxna dotter om du kunde prata med henne om din svårighet att känna tillit utanför egna familjen. När det händer något som du inte har kontroll över, så river det eventuellt upp gamla sår och minnen, som du just nu inte vill ha kontakt med. Jag både hoppas och tror att du, genom att samtala med dottern om vad det egentligen handlar om, kan få henne och pojkvännen att uppträda på ett sätt som inte oroar och provocerar dig. Bäst når du målet genom att prata om din egen rädsla mer än hennes felaktiga uppförande.