Jag vet inte om det har något med saken att göra men jag är separerad från hennes pappa och han var borta från henne i två och ett halvt år p.g.a. alkoholproblem. Det var först för ca ett år sedan de började få kontakt igen. Hon är där varannan helg och det fungerar jättebra! Jag känner mig som världens sämsta mamma och att allt jag gör blir fel. Jag önskar bara att vi kunde få vara en lugn och harmonisk familj.
Ibland mår inte barn riktigt väl i sitt inre – precis som vi vuxna – och de har dessutom större svårighet än vi att sätta ord på sina svåra känslor och bekymmer. Ofta kan de heller inte riktigt sortera sina känslor och själva veta och förstå vad som lett till vad. Det blir mest till en inre otillfredsställelse, som inte kan formuleras så att vi vuxna förstår och kan hjälpa till. I stället uttrycks de ofta motstridiga känslorna i form av skrik, bråk och det vi upplever som brist på reson. En del barn som inte mår helt bra reagerar med tystnad och inbundenhet, som kan vara sämre för barnet men för oss kännas mer lätthanterligt. Din flickas beteende tror jag är signaler på att hon är besviken på något eller några i vuxenvärlden.
Du vet naturligtvis bäst vad det är hon kan vara frustrerad över. Det kan kanske handla något om relationen till fadern. Där såg hon att människor kan finnas, försvinna och komma igen utan att man som barn har någon kontroll över skeendet. Relationer är alltså inte helt pålitliga. Hon kan också i sitt umgänge med pappan ha fått en bild av honom, som inte överensstämmer med den bild du tidigare gett. Hon kanske inte får ihop sina inre bilder till ett förståligt sammanhang. Hon kan kanske också vara avundsjuk på lillasyster, som lever med båda sina föräldrar. Det kan finnas något i skolsituationen som inte är helt okej.
Oberoende av vad det är som bekymrar din flicka, så tror jag att det är viktigt att hon får hjälp med att formulera sina behov och besvikelser. Det är sunt att hon reagerar högljutt på att inte allt är bra även om jag också har stor förståelse för att flickans beteende är påfrestande för er alla, troligen mest för dig och för henne själv. Jag tror att hon skulle ha stor nytta av att prata med en vuxen – helst någon utanför familjen. Jag hoppas att du kan få hjälp med det av en skolkurator eller skolpsykolog om sådan finns. Behöver hon ytterligare kvalificerad hjälp, vilket jag utifrån ditt brev inte tror är nödvändigt, så kommer någon av ovanstående att remittera henne till barnpsyk. Ju snarare dottern får hjälp desto bättre för er alla. Då finns det större förutsättningar för den “lugna och harmoniska familj” som du önskar dig. Fast jag tror aldrig att det är ett beständigt tillstånd utan något det gäller att ta vara på och njuta av när det infinner sig.