Så blev min sambo pensionär men han pratade aldrig med mig huruvida han skulle fortsätta med jordbruksarbetet utan frågade bara sina barn om de kunde hjälpa till, vilket ingen av dem ville. Trots att jag jobbat på gården i 8-9 år ställdes jag utanför ett så viktigt beslut. Han slutade med jordbruket och vi flyttade till en villa som han ägde redan innan vi träffades. Jag köpte halva huset och ville att vi skulle skriva testamente till varandra om huset. Men det ville han inte eftersom allt ska gå till hans barn. Nu har han köpt tillbaka min halva så han äger huset själv. Fast det känns inte lika roligt att bo i “hans” villa. Jag har ju inget att säga till om.
Min sambo vill inte prata om känslor. Om jag frågar “älskar du mig?” så svarar han att han inte använder den vokabulären. Eller “är du min lille gubbe?” så är svaret att jag inte ska tro att jag äger honom. Att förlova sig tycker han är helt onödigt. Nu ställer jag inga känslomässiga frågor längre. Det är meningslöst då man inte får något gensvar.
Ett annat problem är jularna. De första åren följde jag med till hans dotter, där också min sambos exfru med nye make var med. Sedan skulle julafton firas hos exfrun men då följde jag inte med utan var hos en av mina söner. Sedan dess har jag och sambon inte firat jul ihop. Jag tycker man kunde skifta mellan familjerna vartannat år men det går inte att prata med honom om detta. Jag har inget emot hans exfru – vi kommer bra överens – men jag saknar den där vi-känslan. Våra respektive barn har aldrig träffats. Han tycker det är onödigt och nu har jag slutat föreslå det.
För sju år sedan köpte jag en liten stuga. Jag var tvungen att ha ett andningshål där jag fick bestämma själv. En av mina söner bor i huset och jag disponerar gäststugan. Min sambo hjälpte mig att renovera gäststugan. Det var snällt av honom. Han äger en liten gård med hus och torp där hans yngste son byggt ett sommarhus. Min sambo gav bort gården till sina barn, ett s.k. förtida arv, men jag fick inget veta. Jag är inte ute efter att äga men jag vet inte hur jag ska agera. Vilken är min ställning? Problemet är att jag hela tiden känner mig utanför. Hör jag dit eller inte? Ibland känns det som jag går på nåder.
Du skriver att du varit gift en gång och sedan skild. Troligen är det i detta äktenskap som dina barn föddes. Sedan följde ett äktenskap med “sjukdom och elände” som slutade med att din man avled. Några år senare träffade du din nuvarande sambo. Du skriver en del om hans barn och händelser kring deras familjer men i stort sett ingenting om de egna barnen och hur de lever. Du ger mig en känsla av att när du träffade din sambo – efter två tidvis besvärliga relationer – så fanns hos dig en önskan om att få uppleva den “goda” relationen. Gärna också den goda storfamiljen, där alla har intresse för alla andra. Och du investerade väldigt mycket av intresse, omsorg och arbete för att uppnå det. Men det önskade resultatet infann sig inte. Sambon var sparsam i sina kärleksuttryck, litet hemlighetsfull i sina göranden och din känsla av utanförskap har växt.
Det känns viktigt att du inte tappar bort dig själv i väntan på att sambon vill ge dig det du behöver och förtjänar, nämligen erkännande, uppskattning och upplevelse av delaktighet i beslut som berör er båda. Han är en självständig man, ibland kanske också en självsvåldig sådan, som troligen inte ändrar sig så länge han har “allt” inom räckhåll. Jag tror att det är viktigt att du visar att du kan stå på egna ben. Inte så att du inte vill leva med honom, men du gör det inte villkorslöst. Framförallt tror jag att du måste visa att du har ett eget liv utanför honom. Du kanske kan intensifiera kontakten med de egna barnen och deras ev. familjer. Du är ju annars en aktiv person och kan säkert utveckla och odla intressen och relationer, som inte kräver sambons engagemang eller närvaro. Tycker han verkligen om dig, så blir du sannolikt mera åtråvärd för honom, när han ser att du är självgående och ditt välbefinnande inte bara hör ihop med vad han gör eller inte gör. En relation handlar ofta om balansen mellan närhet och distans. Om du ökar distansen – utan att helt ta avstånd – så kommer din sambo troligen att närma sig dig i stället. Lycka till med det “egna” reviret, förhoppningsvis parallellt med ett hyggligt samboliv.
