Hur förändrar man överdrivet snåla föräldrar?

Mina föräldrar föddes i början av 1920-talet och startade livet med s.k. “tomma händer”. De har jobbat, slitit och sparat för att hela tiden se...

Mina föräldrar föddes i början av 1920-talet och startade livet med s.k. “tomma händer”. De har jobbat, slitit och sparat för att hela tiden se att livet med tiden givit dem en mycket god standard. Mamma har varit mycket ekonomisk. Idag bor de i det närmaste hyresfritt, har bra pensioner och en rejäl sparad slant på banken. Men de unnar sig inget av livets goda. Kläderna är gamla och slitna, lagade och lappade – allt för att spara pengar.

Min bror och jag har försökt att prata med dem om att de kan leva gott nu. Att de också ska tänka på framtiden. Det vore synd om deras sparande först ska ätas upp av höga vårdavgifter och sedan av arvsskatter. Vi har föreslagit dem att ge bort en slant till barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och därmed minska förmögenheten. Men svaret är att om vi behöver pengar så är vi välkomna att låna utan ränta.

Till födelsedagar och jular skänker de högst en hundralapp. Ibland får vi begagnade kläder och prylar från loppmarknader som presenter. Det känns så dumt med tanke på att de utan vidare skulle kunna ge lite frikostigare gåvor, som skulle komma till både nytta och glädje. De vill gärna komma till alla högtidsdagar men tycker det är för dyrt att åka tåg eller buss för att hälsa på oss. Så jag och min bror får turas om att hämta och lämna dem. Det är ett par timmars bilresa och de är så glada över att spara in biljettkostnaden!

Sparandet blir bara värre och värre. Ibland får det så tokiga konsekvenser att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Det är inte roligt att behöva skämmas för sina föräldrar men det börjar kännas så. Att söka hjälp hos kurator eller läkare är inte att tänka på. De går inte ens till doktorn när de behöver. Det kostar ju pengar! Jag undrar ibland om detta är början till senilitet. Hur ska vi bära oss åt för att få dem undersökta och kanske börja med bromsmediciner?

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Det är inte svårt att förstå din önskan om en radikal förändring av ett till synes helt “onödigt” förhållningssätt, d.v.s. att få en diagnos och därtill en effektiv “medicin” mot en omotiverad, överdriven sparsamhet. Naturligtvis är det inte en möjlig lösning och bara förslaget skulle troligen upplevas högst kränkande. Det är självklart ingen tröst för dig att veta att du absolut inte är ensam om dina problem med överdrivet snåla föräldrar. Det delar du med många andra både medelålders och yngre barn. Det är som om föräldrarna har skaffat sig en “livsstil”, som en gång kanske var nödvändig, men nu inte kan anpassa sig till förändrade ekonomiska villkor, utan närmast tvångsmässigt följer det gamla mönstret. Att avvika från det ger upphov till oro – ibland riktig ångest – och det ger dem ingen tillfredsställelse att ändra sitt sätt att leva. Vad kan du nu göra för att eventuellt få till stånd en förbättring?

Det finns, tror jag, två möjliga vägar som förhoppningsvis kan leda till någon förändring. Det första är att ni barn sätter de gränser ni vill göra gentemot föräldrarna. Klargör tydligt för dem att det “kostar” något att bli hämtad och lämnad inför högtidsdagar och orka med deras besvikelse inför det kravet. Det andra är att sätta er ner och fundera över vem som är primus motor i den livsstil föräldrarna har idag. Ni kanske redan “vet” det utan att ens tänka efter. Även om gamla människor ofta har en lång anpassningsväg till varandra – och håller en gemensam fasad utåt – så är oftast en av dem mer drivande än den andra. Helt lika i sin inställning är ju aldrig två människor. Det kan finnas en möjlighet att hitta en “öppning” hos den minst sparsamma/snåla av dem. Han/hon kan i bästa fall t.o.m. bli litet uppmuntrad av att man ser och bejakar en “friskare” sida hos just den individen. Det gäller att plocka fram den glädje som kan finnas i att få visa, dela med sig av just den generositet som aldrig kommer till uttryck i det nu så stelbenta livsmönstret.

Du kommer rätt snart att märka om detta är en framkomlig väg till ett mjukare förhållningssätt. Antingen är det så att det finns en tydlig skillnad mellan föräldrarna och en av dem kan starta en förändringsprocess inom relationen. Eller – i sämsta fall – är det så att skillnaden är märkbar, men den aktuella föräldern klarar inte av att påverka den andra. Det skapar för stor oro och rädsla att ens våga försöka. Ingen tål en synlig “spricka” i den utåt gemensamma fasaden. Jag hoppas och tror att ett närmande till någon av föräldrarna både för något gott med sig och därtill ger dig och din bror en bättre och kanske begripligare bild av vad som utvecklat ett idag inte ändamålsenligt förhållningssätt.

Scroll to Top