Jag har i tidigare förhållanden blivit sviken på olika sätt, så när jag träffade min nuvarande sambo kändes han som tryggheten personifierad. Jag älskar hans omtänksamhet, värderingar och personlighet. Men det som saknas är den sexuella dragningskraften. I mina tidigare, på många sätt misslyckade förhållanden, var passionen enormt stor. Därför resonerade jag som så, att passion är byggd på förälskelse. Förälskelse dör med tiden och då är det bra att ha “äkta kärlek” i botten. Något som är baserat på respekt, gemensamma behov osv. Så jag inledde förhållandet med min sambo utan att vara förälskad eller sexuellt attraherad.
Innan vi fick barn hade vi ofta myskvällar med vin och “djupa diskussioner” – han är en underbar samtalspartner – och då kunde jag känna mig mer intresserad. Men sex känns allt svårare i vårt förhållande, rent av motbjudande och äckligt. Jag får panikkänslor av obehag när han vill vänslas. Jag vill inte alls ha sex med honom men kan ju inte säga nej jämt. Jag gick t.o.m. till psykolog för depression men kunde inte sätta fingret på varför jag var deprimerad. Det fanns många andra anledningar att peka på. Jag har även pratat mycket med min sambo. Men inte tagit upp den sexuella biten som orsak till problemet utan mer att det sexuella blivit lidande p.g.a. depressionen.
Jag önskar att jag kunde bli tänd på honom men blotta tanken på att vi har sex väcker bara olustkänslor. Jag vågar inte säga detta. Han skulle bli djupt sårad. Jag har inte varit otrogen men lider av bristen på passion. Vad ska jag göra? Det är svårt att prata med någon utomstående om detta. Det känns för privat. Ska man behöva göra slut på hela familjelivet för den här sakens skull?
När du lämnat perioden av osäkerhet, som tidigare funnits i ditt liv, och tryggheten blev en del av din vardag – ja, då började du längta efter det du saknade – lusten och attraktionen till din sambo. Så gör vi alla – längtar efter just det vi inte har – men för dig har denna avsaknad nu inte bara blivit till en stillsam önskan utan till en nästan daglig plåga. Så kan ni naturligtvis inte fortsätta att ha det. Det är att medvetet både bedra dig själv och honom.
I ditt brev tycker jag att en tydlig känsla av “skam” framkommer. Det förefaller som om du skäms över det val du tidigare gjorde och att du blivit så förlamad av det, så att du har svårt t.o.m. tillsammans med psykologen att prata om det mest brännande – din sexuella olust inför sambon. Här tror jag att du behöver hjälp för att komma vidare. Det är viktigt att du försonas med, att det val du gjorde i en annan livssituation inte skedde för att du ville göra någon illa, utan att du ville gott för er båda. Men nu har livet och behoven förändrats. Jag önskar att du tar förnyad kontakt med psykologen. Visa gärna brevet som du skrivit till mig. Rakare och bättre kan inte dina livsvillkor idag formuleras.
Min övertygelse är att du efter att med psykologens hjälp ha sorterat i dina olika behov, önskningar och motstridiga känslor sedan kan prata med din sambo. Han har betytt och betyder mycket gott för dig – det genomsyras ditt brev av. Det är viktigt att du tar till dig att dina känslor har förändrats. Du kommer att kränka honom betydligt mindre genom att prata med honom – än att som idag gå med stark olust och panikkänslor inför honom. Ditt ordlösa avståndstagande måste ibland vara både smärtsamt och obegripligt för honom. Båda är ni värda att leva tillsammans med någon som ni älskar och älskas av. Men det är du som nu kan ta initiativet till att möjliggöra det.
