En dag var yngsta flickan sjuk. Jag väckte pappan när jag gick till jobbet och sa att “hon är hemma och är jättesjuk i influensa”. Flickan ringde till mig på jobbet flera gånger och var jättedålig. Hon behövde omsorg med mat och medicin. Pappa låg fortfarande och sov. Jag gick genast hem och då masade han sig upp, klockan var halv tolv. Barnet hade hög feber. Det är precis som han inte bryr sig om någon annan än sig själv.
Jag är feg och vågar inte säga till honom. Jag är rädd eftersom han alltid blir arg. Vi har inte haft något kärleksliv på flera år. För nio år sedan var jag otrogen. Han fick reda på det, men själv har han under alla år flörtat öppet med hur många som helst. Jag tror inte att han varit otrogen fysiskt men däremot i tanken. Han sitter uppe på nätterna och tittar på sexsajter på internet.
Jag vet inte vad jag ska göra, mina känslor är borta. Vi pratar aldrig med varandra. Jag vill inte skiljas men är detta vanligt, att papporna inte bryr sig och att man inte pratar med varandra?
Jag vill i mitt svar till dig koncentrera mig på framförallt din egen relation till era barn. Den äktenskapliga relationen kan ju inte förbättras utan att ni börjar tala med varandra och det säger du att du inte vågar eftersom du är rädd att han ska bli arg. Så länge den rädslan styr dig finns föga möjligheter till förändring. Jag hoppas dock att du framöver kan vända dig till en professionell samtalspartner, som kan hjälpa dig att stå upp för dig själv och dina behov och önskemål.
Du skriver att barnen tycker att pappa är “jobbig” och då svarar du att pappa är snäll när han inte blir arg. Barnen tycks inte dela din uppfattning. Och jag skulle önska att du själv kunde fundera över på vilket sätt pappa är snäll. Vad innebär det för dig att vara snäll? Vad gör en person gentemot omgivningen som förtjänar det epitetet? Här tror jag att en förändring i ditt förhållningssätt till barnens upplevelser måste komma till stånd. Att kalla pappa för snäll när de uttrycker sorg och besvikelse över hans försumlighet är ju att inte ta deras upplevelser på allvar. Ibland känner de troligen att du brister i respekt för deras verklighet och deras känslor genom att avfärda deras ofta säkert berättigade besvikelse. Jag tror att du är en duktig och arbetsam mamma som vill dina barn allt väl. Men dina försök att undvika bråk och konflikter gör troligen att barnen ibland också upplever att du “överger” dem genom att inte se och förstå deras reaktion på pappans sätt att vara gentemot familjen. Detta kan i sin tur leda till att de tappar respekten för dig – hur väl du än vill.
Försök att lägga det mesta av din energi på att utveckla relationen till dina barn. De är fortfarande unga och formbara och behöver en förälder som ställer upp för dem. Någon som ser deras behov – som naturligtvis inte alltid kan tillfredsställas – och som tar emot deras känslor med djupt allvar. Tillsammans med barnen kan du både ge och ta emot mycket glädje, nyfikenhet och entusiasm. Låt relationen till din man “tära” så litet som möjlighet på din ork – tills du eventuellt får kraft att ta itu med den uppgiften. Gläds i stället åt en fördjupad relation med dina barn – både du och de behöver det.
