När barnen blir till slagpåsar!

Jag har två flickor som är 12 och 13 år gamla. Jag lever skild från pappan sedan tio år. Vi har gemensam vårdnad. Barnen har...

Jag har två flickor som är 12 och 13 år gamla. Jag lever skild från pappan sedan tio år. Vi har gemensam vårdnad. Barnen har bott hos mig och träffat pappan varannan helg. Han bor i en stad knappt sju mil härifrån. Relationen mellan oss har alltid varit kylig men fungerande.

Sedan två år har han en ny kvinna, som barnen också trivdes mycket bra med till en början. Men efter en tid började bilden förändras. På helgerna när barnen var där, ringde pappan ofta till mig och bråkade högt i deras närvaro. När sedan vår äldsta dotter flyttade dit för drygt ett år sedan, kulminerade allt till de mest absurda situationer. Den nya kvinnan började skriva hatbrev till mig, pratade illa om mig till barnen och belade dem med tystnadsplikt inför mig om vad som sades. De tar ifrån dottern de saker som jag ger henne eller säger att hon inte får ha sakerna där. Bjuder pappan vår yngsta dotter på bio får hon själv betala. Jag får inte komma dit, inte ringa för att prata med 13-åringen, utan först ringa pappan på hans mobil och “be om lov”. Det är inte bara vår relation som förvärrats. Barnens faster har sagt upp bekantskapen med dem och pappan har förbjudit barnen att ha kontakt med henne.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Både barnen och jag mår pyton! Äldsta dottern vill att jag och lillasyster ska flytta till samma stad, så att hon kan bo med oss utan att behöva lämna sina nyfunna vänner.

Om jag fick önska, så skulle jag inte vilja ha med pappan eller hans fru att göra alls. De har massor av pengar och “status” och en livslång vana av att “köra över” människor. Jag är en utbränd, sjukskriven mamma. Vad kan jag göra? Vilka är mina rättigheter?

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Det har gått lång tid sedan du och barnens pappa separerade. Relationen mellan er vuxna har varit kylig men fungerande. Framförallt tycks pappan ha haft en kontinuerlig kontakt med sina döttrar. Kort tid efter det att pappan träffat en ny kvinna blev situationen mer komplicerad. Av vad jag förstår av ditt brev lät du för drygt ett år sedan äldsta flickan flytta till sin pappa och den nya kvinnan. Det framkommer inte att flytten skedde mot någons fria vilja – varken din eller dotterns. Troligen ville flickan själv flytta till sin pappa och ingen av er kunde väl ana den “dramatik” som senare skulle utspelas. Vad finns nu att göra för att minska påfrestningarna för framförallt döttrarna men också för dig själv?

Du skriver att din äldsta flicka inte vill lämna sin nya bostadsort med sina nyfunna vänner. Du skriver också att pappan och hans nya hustru har “massor av pengar och status”. Dottern är i början av sin tonårsperiod och kan ju också ha ett inte helt ovanligt egoistiskt perspektiv på var hon mår bäst av att bo och vara. En miljö med pengar och möjligheter till många goda yttre betingelser kan vara lockande för en ung flicka. Det innebär inte alls att hon inte tycker mycket om sin mamma, som gett henne en god start i livet, men just nu betyder bl.a. kompisrelationer mer än tidigare. Det låter inte som förenligt med flickans bästa att försöka få henne att flytta tillbaks igen, så länge hon inte själv uttrycker en önskan om det. Jag förutsätter att barnen liksom tidigare träffar den förälder de inte sammanlever med varannan helg. D.v.s. att flickorna därigenom är tillsammans varje helg hos endera föräldern.

Du skriver att du inte får komma och hälsa på äldsta dottern eller ringa henne när du själv vill. Jag har djup förståelse för att din saknad av det vardagliga umgänget med flickan känns påtagligt – ibland riktigt smärtsamt. Men något har hänt i kontakten med pappan, som gör att du känner dig ordentligt motarbetad. Det kan kanske vara så att den nya hustrun har känt sig kontrollerad av dig och känt det som ett intrång – också om det är oberättigat – när du kommit dit eller ringt alltför ofta till dem. Och pappan har inte hittat någon annan utväg ur den konflikten än att värna om den nya relationen – även om det sker till priset av att du känner dig utestängd. Din stora flicka är nu så gammal att hon faktiskt kan ringa själv. Försök att göra en överenskommelse med henne – gärna förankrad hos pappan – att hon ringer någon gång i veckan hem till dig och systern. Och att du – under en period – bara ringer när det gäller en brådskande eller viktig fråga. Det kanske kan hjälpa till att lugna ner situationen. Framförallt behöver du själv använda din energi till annat än bråk med pappan, som du beskriver som “van att köra över folk”.

I den livssituation du berättar om som utbränd, sjukskriven, ensamstående mamma behöver du all kraft till att satsa på det som är konstruktivt för dig själv och det som i hög grad gagnar din 12-åriga hemmavarande dotter. Jag hoppas att du kan känna både stolthet och glädje över att på ett bra sätt ha tagit hand om och i huvudsak ensam fostrat två fina flickor. Försök att göra ett så bra vardagsliv som möjligt för dig och 12-åringen och njut av de dagar ni alla tre är tillsammans. Diskussionen om biopengar och andra absurda situationer upphör förhoppningsvis om vardagstillvaron stabiliseras på ömse håll. Jag tycker naturligtvis inte att pappan gör rätt i dessa sammanhang – men jag hoppas att du inte lägger mer energi på att kämpa mot den som du redan innan betraktar som din överman. Behöver du någon vuxen att tala med så vänd dig med förtroende till kuratorn på vårdcentralen där du bor.

Scroll to Top