Jag vill inte fira den med dem, eftersom jag hamnar i bråk med min sambos syster. För tre år sedan fick jag en dotter och det sticker i hennes ögon eftersom hon inte kan få egna barn. Det har gått så långt att hon hotat mig via mail, och innan min dotter föddes sa hon vid ett tillfälle till mig att hon skulle kunna döda mitt barn. Ingen i hans familj har reagerat på hennes uppförande, utan slätat över med att “hon är sådan” och att man “måste se framåt”. En dag kommer hon att adoptera, menar de, och tills dess kan jag väl stå ut. Men jag orkar inte!
Förra julen firade vi hemma, men då ringde hans mamma och lät så upprörd att han åkte dit direkt. Sedan dess har det lugnat sig lite, mamman ringer inte varje dag längre. Hon försöker inte längre styra hur jag ska sköta mitt barn, eller ta över henne när vi hälsar på. Det är bara det att jag vill inte mer. Jag orkar inte se dem.
Jag känner mig kvävd och har sådan oro när jag måste träffa dem. Jag har otroligt svårt att se hans syster sitta och gosa med mitt barn med tanke på vad hon en gång sagt. Jag har försökt prata och visa dem hur jag känner det, men ingen vill förstå. Min sambo tycker jag överdriver och vill inte lägga sig i. Han menar att när han pratar med sin mamma eller syster tycker han att de har rätt. När han pratar med mig tycker han som jag. Han känner sig väldigt splittrad. Vad kan jag göra? Måste jag umgås med dem? Jag älskar min sambo oerhört mycket men är rädd att detta blir slutet på vårt förhållande om jag sätter mig på tvären.
Du berättar om dig själv att du är friare i tanke och känslor medan din sambo på olika sätt styrs av sin ursprungsfamilj, framförallt modern. Utan att fördjupa oss i orsakerna till det, så är det ändå troligt att han som barn många gånger straffats med “kärleksindragning”, när han avvikit från moderns vilja. Detta har gjort att han har haft svårt att utveckla en egen livsstil, en egen åsikt och fri vilja. För att slippa komma i konflikt har han troligen fastnat i barnets roll att anpassa sig till föräldern – vilket känslomässigt följer honom också nu som vuxen. Du visar tydligt på det mönstret, när du säger att han håller med den han sist talar med – allt för att inte hamna i onåd hos någon. Om vi är rädda för att bli känslomässigt avvisade så gör vi inga egna val utan håller bara med den andra. Att kunna frigöra sig från det beroendet är inte enkelt och förutsätter en djup egen önskan om förändring och en tilltro till att kunna tåla att ibland vara “ute i kylan” under processens gång. Det är bara din sambo själv som kan ta ställning till om han vill och orkar gå in i det arbetet.
Att du helst inte vill besöka eller få besök av din svärmor tror jag sammanhänger med att just i den kontakten bli din sambos oförmåga till egna val och beslut så tydlig. Bredvid honom står två vuxna kvinnor med egen kraft och styrka, och din sambo blir alltmer som ett barn utan åsikt och vilja. Han “försvinner” som egen individ och du plågas oerhört mycket av att behöva se den man du älskar i en så förödmjukande situation. Självklart kan du tillfälligt lösa problemet genom att inte träffa svärmor tillsammans med hennes son. Men den djupliggande orsaken till konflikten kommer ändå att finnas kvar under överskådlig tid. Även er gemensamma relation kommer troligen att alltmer polariseras – d.v.s. ju mer bestämd du blir desto vagare kommer din partner att framträda. Dessutom kommer det kanske för dig att kännas alltmer “ensamt” att leva med någon som aldrig vill bestämma och är rädd för att ta ansvar. Jag tror att du – så kärleksfullt du kan – behöver prata med honom om det mönster du ser och din eventuella oro för framtiden om inget förändras. Förhoppningsvis kan du få din sambo att se något positivt i en förändring. För att lyckas med det på längre sikt tror jag att han behöver professionell hjälp utanför familjen. Jag hoppas att du lyckas med att initiera processen till en ansvarstagande vuxen som gör egna val och fattar egna beslut.
