Jag packade ihop pappas saker och slängde ut honom

Det senaste året har varit mycket jobbigt i min familj. Jag började misstänka att min pappa var otrogen mot min mamma. Jag konfronterade honom och han förnekade det. Jag trodde på honom (man tror ju det man vill tro på). Det nämndes inte mer. Tre dagar innan min födelsedag i oktober fick jag av en tillfällighet reda på att mamma letade lägenhet. De skulle skiljas hade de bestämt. Jag och min syster blev givetvis upprörda. Men plötsligt ändrade de sig. De skulle pröva på nytt. Det blev lugnt igen. En natt i december vaknade jag av skrik och bråk. Mamma hade fått reda på att pappa varit otrogen. Det blev ett enormt tumult där jag försökte lugna min lillasyster, mamma la sig ner i sängen och bara grät och pappa bara skrek. Jag var så arg, började hata honom den natten. All tillit var borta. Jag skämdes för honom. Till slut gjorde jag det enda jag kunde tänka mig. Jag packade ihop hans saker och slängde ut honom.

Sedan gick allt så fort men ändå så otroligt långsamt. Mamma hamnade i en djup depression. Jag gjorde det till en vana att gömma undan alla värktabletter så hon inte kunde ta livet av sig och försökte att inte se hur hon drack sig till sömns. Min syster flyttade hem till en kompis. Jag var den som började leta efter en lägenhet till oss tre och hittade en. Vi flyttade in i maj. Jag fick min mamma till en psykolog. Pappa hittade en egen lägenhet och de sålde huset.

Nu börjar vi tre byggas upp till en familj igen. Men det oerhörda hatet äter upp mig inifrån. Pappa hör av sig då och då, och vill “ordna upp” allt. Men jag orkar inte. Jag beter mig som ett barn, fastän jag är myndig och börjar bli vuxen. Jag skäms så mycket och hatar så mycket. Men det värsta är nog mammas bitterhet. Jag har min egen ilska och försöker att inte bli påverkad. Men det är svårt när både mamma och syster äter antidepressiva medel och jag bara försöker överleva.

Det är onekligen en besvärlig och komplicerad situation som du beskriver. En skilsmässa i en familj berör naturligtvis både barn och vuxna. Men i din familjs fall har du fått en alltför dominerande och ansvarstagande roll som det inte ankommer något barn att ha – inte ens när barnet är nästan vuxet. Det är som om du blivit förälder till dina föräldrar, framförallt till din mamma, och ordnar allt i hennes ställe. Du “konfronterar” din pappa angående förmodad otrohet och du “packar ihop och slänger ut honom” då otroheten blir bekräftad. Du ger mig bilden av att själv vara oerhört kränkt av hans beteende och påtar dig rollen av att reagera som en djupt sviken partner. Jag vet självklart inte om du även tidigare haft en roll som företrädare för din mamma. Viktigt är i alla fall att du så fort som möjligt tar chansen att stiga ur den rollen och får vara och utvecklas som den unga kvinna du i dag är.

För att du ska bli avlastad den ansvarsroll du nu har, så måste båda dina föräldrar både ges utrymme till och naturligtvis själva påta sig uppgiften att ordna för sig själva och familjen. Även den “stormiga” natten hade ju dina föräldrar kunnat säga till er barn att detta är ett bråk mellan två makar och angår inte er just nu. På samma sätt måste ju dina föräldrar få möjlighet att idag göra upp i sin relation. Du skriver att pappa vill “ordna upp allt”. Att du själv inte vill eller orkar vara med är ju ditt val men självklart måste föräldrarna ha en chans att göra upp sinsemellan. Ingen av dem mår bra av att avsluta ett mångårigt äktenskap på det sätt som nu skett. Den uppgörelsen bör de helst ha själva utan er barns närvaro. Detta oavslutade “slut” kommer inte att gagna någon utan bara tära på allas energi och vitalitet.

Av ditt brev framkommer att du är en handlingskraftig ung kvinna och jag är övertygad om att du har många goda avsikter med ditt handlande. Men ibland kan också aldrig så goda avsikter slå fel. Det är viktigt att mamma, som nu dessutom har psykologhjälp, får återta sin roll som handlande och ansvarstagande vuxen. Förmodligen har hon varit en fullt kapabel vuxen tidigare. Att “skydda” henne från pappa tror jag inte förbättrar vare sig hennes välmående eller fungerande. Om du träder tillbaka från “föräldrarollen” så är jag övertygad om att mamma ganska snart fyller det tomrummet. Den är och förblir hennes uppgift. Jag hoppas och tror att du i stället kan använda mycket av din kraft och kreativitet till att ordna ett bra liv för dig själv. Det betyder inte att du ska sluta med din omsorg om dina nära och kära men att du ser till att begränsa ditt ansvar för deras liv och utveckling. Jag önskar också att du kan sluta skämmas för din pappa. Om han har något att skämmas för så låt honom göra det själv.