Hur ska min 18-åriga dotter kunna förstå oss?

Min dotter har skapat turbulens i vårt förhållande. Hon är 18 år och tror att bara hon struntar i allt så löser det sig. Hon tycker att jag lägger mig i och är tjatig.

När vi köpte huset så fick hon möjlighet till eget boende, ett gårdshus på ca 72 kvm med tre rum och kök. Det tog inte lång tid innan vi insåg att det inte fungerade. Hon slängde sina kläder överallt, tvättade sällan och lät matrester vara kvar i månader på tallrikarna. Det blev naturligtvis konflikter, även mellan min sambo och mig. Och detta har fortsatt. Det enda vi har krävt av henne är att hon ska hjälpa till med disk och städning m.m. Hon äter fortfarande inne hos oss när det passar henne.

Min sambo tycker, att eftersom hon inte kan sköta boendet, så kan hon flytta in i vårt hus. Men då till en liten kammare på knappt 9 kvm. Sängen får plats men inget mer. Då skulle vi kunna hyra ut gårdshuset. Jag anser att det är kränkande att sätta henne i det lilla rummet men förstår samtidigt hans åsikt.

Min sambo har två pojkar, 9 och 13 år, som kommer varannan vecka. Jag har ensam vårdnad om min dotter.

Efter den senaste konflikten så tog min dotter sitt pick och pack och flyttade till en kompis. För en gång skull sade jag ifrån ordentligt, så hon skyller på att det var mitt beslut. Min sambo och hon kommer inte alls överens och han anser att hon får flytta om hon vill eftersom hon är arton år. Men jag saknar henne och mår dåligt av det här.

Hon går andra året i gymnasiet och har inga inkomster. Jag kan inte tillgodose henne med mer pengar hela tiden. Jag är dessutom sjukskriven sedan två år tillbaka. Hon har inte någon kontakt med sin pappa och det får jag också skulden för. Vi flyttade 60 mil uppåt landet men syskonen och pappan bor kvar i hemstaden. Syskonen har också tagit avstånd från henne eftersom hon är så egoistisk. Ja, som du ser så är det krångligt. Hon säger att hon ska kontakta socialen eftersom vi har slängt ut henne. Jag vet inte vad som kommer att hända men hoppas att hon kommer tillbaka.

Jag tror inte att du behöver vara rädd om din 18-åriga dotter vänder sig till socialtjänsten för att få “hjälp”. Ett sådant initiativ från hennes sida skulle tvärtom kunna innebära något positivt för er alla. Eftersom flickan fortfarande går i gymnasieskolan, så kommer inga yttre förändringar att ske i hennes liv – med deras medverkan – utan att du som vårdnadshavare kommer att kontaktas. Jag tror att det är precis vad ni behöver – några gemensamma samtal i en neutral miljö. Där kan ni få hjälp med att gå igenom förutsättningar, regler och normer, som vi alla behöver ta hänsyn till om vi lever i en familj. I detta fall är ju dottern dessutom ekonomiskt beroende av dig och din sambo, så alternativet att helt rå sig själv tycks i alla fall för stunden inte vara möjligt. Om inte flickan tar kontakt med socialtjänsten, så kanske du själv kan initiera kontakt med t.ex. familjerådgivningen i hemkommunen. Något forum för konstruktiva samtal behöver ni båda två för att inte fastna i anklagelser och motanklagelser.

Din dotter är numera myndig och har som sådan naturligtvis ett allt större ansvar för sitt leverne och sitt uppträdande. Hon är inget litet barn längre, som kan förvänta sig villkorslös kärlek på också ett negativt beteende. När du beskriver hur hon levde i “egen” trerumslägenhet – en trolig drömsits för flertalet av hennes jämnåriga – så förefaller det mig som om hennes tillvaro bestod av en enda lång och kraftig protest. Visst kan unga människor tidvis slarva med att tvätta, städa, diska. Men att konsekvent under månader låta bli att sköta de vardagliga men nödvändiga uppgifterna och dessutom därigenom förorsaka många konflikter med både dig och sambon och mellan er båda vuxna handlar inte om vanligt slarv. Du skriver att du är sjukskriven sedan två år tillbaks – i sig en belastning för både dig och familjen – och detta till trots stoppar det inte flickan i hennes agerande. Om flickan skriver du att hon har ingen kontakt med sin pappa och att syskonen tagit avstånd till henne p.g.a. hennes “egoistiska” beteende. Bakom dotterns utåtagerande ger du mig en känsla av att det finns en ibland liten och olycklig tjej, som kan känna sig övergiven och som måste få hjälp med att hitta bättre och mer ändamålsenliga sätt att uttrycka sina känslor av missnöje på. Naturligtvis kommer hon inte att må bättre av att det inte ställs åldersadekvata krav på henne. Inget vuxenliv är kravlöst.

Jag tror att det är viktigt att du och dottern kommer till någon form av uppgörelse för hur en gemensam tillvaro kan och bör se ut. Belastningen på din och sambons relation kommer att bli allt större om inte konflikten med dottern reds ut. Vänta inte för länge med att få till stånd gemensamma samtal.