Han tycker det är löjligt att krama barnen!

Jag är en tvåbarnsmamma med barn i åldrarna 15 och 19år. Jag är sambo sen två år och han har tre barn i åldrarna 6, 8 och 11 år. Han blev ensam med sina barn när den yngsta var 7 veckor gammal då mamman dog i hjärnblödning. Han har haft sin gamla mor som har hjälpt honom innan han träffade mig.

Jag har alltid haft lätt att visa känslor för mina barn genom att kramas och säga att jag älskar dem. Det har tyvärr inte min sambo. Jag har aldrig sett honom gå fram till sina barn och säga att han tycker om dem eller ge dem en spontan kram. Han hade några förhållanden innan vi träffades, bl.a. med en kvinna som flyttade in hos honom. Men han gjorde slut och kvinnan tog det så hårt att hon tog sitt liv. Sedan träffade han ytterligare en tjej som flyttade in hos honom, men det funkade inte heller så han körde ut henne.

Han har aldrig kunna acceptera min dotter som nu är 15 år. Han tycker att det är löjligt när jag kramar om henne och säger att jag älskar henne. Jag brukar krama hans barn och säga att jag tycker om dem. Men nu klarar jag inte av det längre. Varför? Jo, för att jag inte får något tillbaks från honom. Han gnäller jämt på min dotter och när det blir diskussioner mellan oss så säger han alltid att “nu får du flytta”. Vi har nämligen flyttat in i hans hus. Vad ska jag göra? Jag älskar honom men orkar inte ha det så här.

Självklart mår varken du, din dotter, din sambo eller hans barn bra av att ha det som ni har nu. Du skriver att du älskar din sambo, men utifrån ditt brev är det inte helt lätt att förstå vad hos honom som du älskar. Du beskriver en mycket låst och känslomässigt blockerad man, vilket troligen både har sin grund i hans personlighet och är orsakat av livsomständigheter, som han inte rått över. Inte minst hustruns död för 6 år sedan bör ha varit en traumatisk upplevelse, som han kanske fick liten eller ingen tid och hjälp alls med att bearbeta. Sedan har ytterligare två kvinnor flyttat in hos honom och nu uppmanar han dig att flytta, om och när det inte passar honom. Du ger mig en känsla av att din sambo har så svårt att känslomässigt engagera sig i någon annan – inte minst en kvinnlig partner – att människor för honom blir utbytbara, när de inte längre passar in mönstret.

Du skriver att sambon “aldrig kunnat acceptera” din dotter. Med hänsyn till hur du beskriver dig själv som en kramgod, omsorgsfull mamma och vuxen, så måste dagens miljö för flickan vara skrämmande, närmast oacceptabel. Hon är i en känslig ålder och behöver vuxna omkring sig, som kan relatera både till varandra och andra närstående på ett hänsynsfullt, helst kärleksfullt sätt. Till detta kan du inte av egen kraft förändra din sambo. En viss öppning kanske skulle kunna komma till stånd om du tillsammans med honom besökte familjerådgivningen för att diskutera innehållet i er relation. Men helst skulle din sambo behöva en längre individuell terapi för att nå fram till ett bättre känslomässigt fungerande. Jag tror att varma känslor för honom idag är så hotfulla, därför att de väcker de känslor av bl.a. sorg, ilska, övergivenhet, som han är rädd för och inte kan hantera. Sedan är det naturligtvis inte alls säkert att din sambo vill gå in i en sådan process.

Om du fortfarande har starka känslor kvar för din sambo, så kanske ni skulle kunna försöka med – om båda vill det – att vara särbo. Du kan då fortsätta att träffa honom och hans barn och samtidigt erbjuda din dotter den fristad hon behöver. Jag kan på djupet förstå att det inte är lätt att till vardags “överge” hans tre relativt små barn. Förutom modern blir det tredje vuxna kvinnan som försvinner ur deras vardagstillvaro på sex år. Försök eventuellt att initiera någon form av “stödfamilj” till barnen. Det tror jag att både barn och pappa skulle må bra av. Men det är bara du som kan förbättra livsvillkoren för din dotter.