Trots att han drack så saknar jag honom!

Jag är en kvinna på 36 år med fyra barn. Jag har levt i fem år med mannen jag och barnen verkligen älskat. Problemet är...

Jag är en kvinna på 36 år med fyra barn. Jag har levt i fem år med mannen jag och barnen verkligen älskat. Problemet är att han tycker att döda ting är bättre än de levande. Under dessa fem år har han lämnat oss två gånger men alltid flyttat hem igen.

Hans bästa vän är tyvärr alkoholen. När vi levde tillsammans godtog jag att han spelade dator och drack. Men det var ändå inte nog för honom. Allt handlar om pengar trots att han tjänar mycket mer än jag. Sista tiden sade han att vi var det som kom sist för honom. Han anklagar mig för att vara otrogen med pappan till ett av mina barn, trots att han vet att jag avskyr pappan.

Nu har jag lämnat honom och vi mår jättedåligt, både jag och barnen. Vi saknar honom och ville ju dela våra liv med honom. Men han har redan glömt oss och börjat ett nytt liv, och det gör så ont. Är det fel att känna denna saknad? Vad är rätt och vad är fel?

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Jag tror att du, när du läser ditt eget brev i tidningen – om inte förr – kommer att se hur mycket motsägelsefullt som finns i ditt liv just nu. Du förmedlar verkligen helhjärtat att din livssituation är besvärlig, vilket är lätt att förstå. Däremot så har jag svårt att tro att lösningen på dina svårigheter skulle försvinna eller knappt ens minska om den man du beskriver kom tillbaks till dig och dina barn. Du berättar visserligen att du älskar honom, men beskriver honom samtidigt som en närmast odräglig person. Han prioriterar inte människor utan ting, han är ogenerös, dricker mycket sprit och drar sig undan till datorn. Vad jag starkt känner utifrån ditt brev är att du har en bild – närmast en drömbild av en man, som han aldrig kommer att kunna eller ens vilja motsvara. Han anstränger sig inte ens för att ge en illusion av att vilja vara en god ledsagare vid din sida.

Oberoende av vem vi vill leva tillsammans med så behöver vi ju – för att må bra – en person, som kan förmedla trygghet, ömhet och intresse för våra behov. De kvaliteterna är inte tillgängliga hos den man du beskriver. Jag hoppas därför att du kan acceptera den aktuella verkligheten, så att dina drömmar om ett gott liv tillsammans med honom inte ger upphov till ytterligare besvikelser.

Ibland är det så i tillvaron att vi känner ett så stort behov av att ha en vuxen medmänniska vid vår sida att vi inte alltid märker, när relationen övergått till att bli långt mer tärande än närande. Vi förväxlar då gärna vårt beroende med kärlek och kan tillfälligtvis tro att vi älskar någon, när denne person inte gör mycket annat gott än temporärt håller känslan av ensamhet och övergivenhet borta. I en sådan situation finns det stor risk för att vi blir utnyttjade, ja t o m far riktigt illa.

Vad jag tycker tydligt framkommer av ditt brev är behovet av en eller flera goda vuxenkontakter för både dig och dina barn. Någon som barnen kan se både vill och gör deras mamma väl. Du skriver inget om barnens relation till sin/sina biologiska pappor. Finns det någon av dem som skulle kunna vara en god vuxengestalt för ett eller flera barn? Finns det släktingar eller goda grannar, som du kan etablera/fördjupa en kontakt med – till glädje för både dig och barnen? Det är inte lätt att vara ensamstående fyrabarnsmamma. Du skulle säkert må bra av att ha någon vuxen att prata förtroligt med – det behöver vi alla. Kanske kan du annars vända till familjerådgivningen eller annan instans inom kommunen för att både få stöd i föräldrarollen och få hjälp med att sluta hoppas på en “omöjlig” man. Lycka till med bådadera.

Scroll to Top