Makens släkt använder vårt hem som hotell!

Jag och min man med våra tre små barn flyttade 30 mil från vår barndomsstad då min man fick nytt arbete. Själv är jag sjukskriven p g a utbrändhet. Problemet som knäcker mig är min makes släktingar. Det är en stor släkt och när de kommer för att hälsa på och bo hos oss så upplever jag det som mycket påträngande. Jag tycker mycket om dem alla men jag klarar av att bo ihop med många människor i vår lilla lägenhet under flera dagar utan att få “andrum”. Problemet blir inte mindre av att min make inte kan förstå hur jag kan uppleva detta som påfrestande.

Vi har varken gästrum eller bäddsoffa så det blir att bädda tältsängar eller erbjuda barnens rum. De får flytta in till oss med påföljd att varken jag eller barnen kan sova ordentligt. Jag har behov av att ha välstädat hemma, är på gränsen till pedantisk, så jag mår psykiskt dåligt av att ha hemmet i kaos. Jag går till psykolog för att “bota” detta men det är inte lätt. Min make har ingen förståelse och jag får sällan hjälp med städningen.

När mina släktingar kommer på besök så inser de själva hur jobbigt det är att umgås intensivt hela tiden, så de bor på ett billigt vandrarhem i närheten. När jag försöker få min man att på ett fint sätt be sina släktingar göra detsamma så tycker han att jag är “antisocial” och inte vill umgås. Han tycker det är självklart att vi alltid ska ställa upp med mat och husrum.

Efter lång tids ammande nattetid så orkar jag inte med fler nattgäster. Nu senast ringde min svägerska och ville bo här med sin nye pojkvän. Hon hade nyligen varit här i två veckor, så jag berättade hur trött jag var och sade att en natt gick bra, men sedan fick de bo på vandrarhemmet. Då fick jag höra hur fruktansvärt det var att inte låta henne bo hos sin bror. Jag känner mig ledsen för alla hårda ord och samtidigt skyldig för att jag inte orkar ställa upp. Jag blir stressad och på dåligt humör och situationen blir jobbig för hela familjen

Snälla Kerstin, tala om hur du ser på saken. Har jag rätt att säga ifrån, eller ska jag snällt ställa upp? Minsta råd vore guld värt för mig.

Ditt brev ger en mycket tydlig bild av en trött och slutkörd mamma, som balanserar på gränsen av sin förmåga och som just nu inte har mycket ork kvar att leva och fungera på. Det känns som om precis när du återhämtat dig från en “släktinvasion”, så kan lugnet snabbt rubbas igen av nya oväntade besök. Naturligtvis så behöver du f n få avlastning i att ställa upp för släkten och det av minst två skäl. Dels är du en ammande spädbarnsmamma, som väl behöver all möjlig nattsömn, och dels är du sjukskriven p g a utbrändhet, vilket ju är en allvarlig diagnos. Det som är det mest avgörande och besvärliga i situation är naturligtvis att ni båda makar inte kan mötas och förstå varandras behov utan ser den andre som någon som försvårar tillvaron i detta hänseende. Hur kan det ha blivit så här?

Utan att du skriver så mycket om din man eller dig själv, så ger du mig en bild av två ganska olika personlighetstyper, som inte minst av den anledningen drogs till varandra. Många gånger är det så att det vi först attraheras av hos varandra är det som vi sedan snabbast irriterar oss på. Din man kommer uppenbart från en stor släkt, där släktkänslan är stark, och där det är mera viktigt att vara tillsammans med och nära de sina än de omständigheter under vilka man träffas på. I sådana släkter kan man ha det ganska rörigt och primitivt kring sig bara man får umgås. Allting ordnar sig till slut ändå. Umgänget med hans släkt var för dig kanske acceptabelt, ja t o m trevligt, så länge ni alla bodde på samma ort och var och en gick hem till sig på kvällen. Nu är inte det möjligt längre, men din mans släktkänsla är oförändrat stark. Troligen känner han sig “hemma” med sin släkt och vill inte missunna vare sig själv eller dem den kontakten. Du kommer från en släkt, där ni alla har behov av en privat, fredad sfär och inte kan eller vill leva nära inpå varandra under längre tid. Ert umgänge har en för alla väl avgränsad början och slut – och det mår ni bra av. Här finns det naturligtvis inget rätt eller fel – inget sätt är dåligt för dem som trivs med det – men kan vara närmast outhärdligt för den som vantrivs. Du berättar att du har stort behov av ordning – på gränsen till pedanteri – och självklart förstärker det din känsla av panik, när allt bara flyter och du behöver ordning och reda för att må bra.

Du skriver att då går hos psykolog för att “bota” ditt tydligen starka behov av ordning, vilket ju aldrig heller är lätt att upprätthålla i en småbarnsfamilj. Tror du att det finns någon möjlighet för din man att också få prata med psykologen för att få en bättre förståelse för dig och dina behov. I vissa terapiformer är det inte möjligt eller önskvärt att partnern samtalar med samma terapeut och om så är fallet, så tror jag att ni skulle ha nytta av att tillsammans prata med en familjerådgivare angående era personliga olikheter. Era olikheter ligger på ett mycket djupare plan än att vara ovillig eller “antisocial”. Var och en av oss – med våra olika egenheter – hittar en “överlevnadsstrategi”, som är nödvändig för vårt välbefinnande. Blir det alltför stora rubbningar i de livsvillkoren, så far vi illa. Varken du själv, din man eller era barn mår bra av att någon av er pressas utöver sin förmåga. Ni behöver hitta en bra balans när det gäller närhet – distans såväl gentemot varandra som gentemot släkten. För det behövs ökad insikt om såväl egna som den andres behov. Lycka till med att uppnå det. Förändring är nödvändig för att ha ett gemensamt bra liv framöver.