Hjälper terapi eller ska jag lämna min man?

Jag har sedan länge vetat att min make till viss del är transexuell och vi har lärt oss att leva med detta. Men nu till problemet. På senare tid har vår son, som är tio år, börjat visa vissa homosexuella tendenser. Kan min man på något sätt ha påverkat honom? Min son betyder väldigt mycket för mig, och om det krävs så tänker jag lämna min man. Vad tror du? Kan terapi hjälpa? Snälla hjälp oss att hitta tillbaks till oss själva!

Du börjar ditt brev med att du sedan länge har vetat att din make “till viss del är transsexuell” men att ni båda har lärt er att leva med detta faktum. Att vara transsexuell är ett mycket ovanligt tillstånd och innebär t.ex att en kvinna upplever sig som en man fast “fångad” i en kvinnokropp. D.v.s det biologiska könet och den upplevda könsidentiteten sammanfaller inte, vilket naturligtvis är oerhört plågsamt för den berörda individen. När du senare i brevet uttrycker en oro för “vissa homosexuella tendenser” hos din tioårige son, så undrar jag om du inte förväxlat transsexualitet med bisexualitet. Att vara bisexuell innebär att ha ett erotiskt intresse för båda könen, vilket kan variera över tid eller hela tiden löpa parallellt. Många människor kan vara väl medvetna om denna läggning men ändå fysiskt bara hålla sig till relationer med ena könet.

Oberoende av din mans sexuella läggning så känns det mycket angeläget att ni båda föräldrar både kan prata om det som oroar er och framförallt skaffa er kunskap om sexuell utvecklig under barn- och ungdomsåren. I förpuberteten är det vanligt hos oss alla att vi är intresserad av kroppens utveckling och funktioner både hos egna och motsatta könet. Det är en del i processen mot mognad att studera och jämföra sig med andra. Jag tror att ni båda makar skulle ha mycket god nytta av att börja med att gemensamt samtala med en familjerådgivare. Ni har ju under många år valt att leva tillsammans, men kanske haft någon liten “familjehemlighet” som ni varken diskuterar med varandra eller tillsammans med någon annan.

Din man behövs ju extra väl nu som en god vuxen manlig förebild, när sonen på allvar går in i sitt vuxenblivande. Och den rollen klarar vi självklart så mycket bättre med såväl kunskap som någorlunda trygghet i bl.a den egna sexuella identiteten. För sonen behöver ni vara stödjande föräldrar och ju tryggare ni är i er själva och i ert val av varandra med för-och nackdelar, desto bättre klarar ni den uppgiften. Jag förstår av ditt brev att du känner dig orolig och jag tycker därför att det är extra viktigt att den oron – delvis baserad på bristande kunskap – inte sprider sig till din son. Han ska ju känna sig mera stödd än oroligt kontrollerad av er föräldrar.

Om ni börjar med att ta kontakt med familjerådgivningen – där ni om ni själva vill får vara anonyma – så tror jag att en positiv dialog om det “svåra” kan komma igång. Ni kan säkert få hjälp med val av lämplig litteratur och eventuellt få stöd till fortsatt annan individuell kontakt om ni skulle vilja det. Det allra viktigaste är att ni så snart som möjligt befrias från den oro angående sonen, som uppstår när ni är osäkra på vad som är det “normala” och därför kanske ser det okända som oroväckande. Din omsorg om sonen kommer säkert att vara till hjälp när det gäller att hitta vägar till kunskap och ökad trygghet, som gagnar er alla.