Min yngsta dotter ska gifta sig nästa månad och jag tror att hon tycker att jag härmat henne och ville vara “först på täppan”. Jag har förklarat att jag inte alls gjort detta för att göra henne illa, utan att det hastat eftersom min man annars fått problem med uppehållstillstånd och arbete. Det har varit en både omständlig och kostsam procedur eftersom vi måste söka från hans hemland. Jag har bara sjukbidrag och en sparad slant på banken som jag inte vill röra. Jag ska höra med socialförvaltningen som jag kan hjälpa mig med pengar för vistelsen i utlandet. Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att han får stanna.
Men som sagt, det värsta är mina barns besvikelse och att de tror att jag valt bort dem. Relationen mellan oss har nog ändrats sedan de själva fick barn. Jag miste min mor i tonåren och vill absolut inte att mina döttrar ska mista sin mor. Men kanske de ser det så. Jag kan bara vänta ut dem och hoppas att relationen blir bättre.
Ditt brev – som jag ser det – innehåller flera olika frågställningar och jag skall försöka att ge mina synpunkter på några av dem. Du berättar att du varit skild i ett och ett halvt år. Därefter har du haft några romanser innan du träffade den man som du nu varit gift med i några månader. Helt allmänt är det ofta
så att även vuxna barn reagerar på att en av föräldrarna gifter om sig – och särskilt om det sker ganska snart efter den förra separationen.
Om barnen spontant tycker om den nye mannen så är det naturligtvis mycket lyckosamt.
Men barn behöver inte tycka om mammas nye man eller pappas nya kvinna. Det viktiga är att de kan respektera förälderns val – även om de själva inte gillar personen. Här är det naturligtvis stor skillnad mellan vuxna och hemmaboende barn, vilka skall leva ihop med en styvförälder.
Du har en lång och nära relation med dina döttrar, som jag tror kommer att
ha bärkraft också efter ditt nuvarande giftermål. Det viktiga är att du fortsätter med att ge dem din moderliga omsorg – där de behöver den – och inte försöker att forcera fram en relation de inte är mogna för mellan dem och den nye mannen. Att du gifte dig före yngsta dottern tror jag saknar betydelse för flickornas eventuella avståndstagande. Du har naturligtvis inte lämnat henne – att älska en man och ett barn är ju samtidigt två helt skilda men absolut inte oförenliga “tillstånd”.
Ditt förslag att ta kontakt med socialförvaltningen tycker jag är ett bra initiativ. Inte för att jag tror att de ekonomiskt kan hjälpa dig med uppehället i främmande land. Men jag tror att det skulle vara bra för dig att ha en kunnig vuxenkontakt utanför egna barn och släkt. Det kan framöver bli nya komplicerade situationer för din man med uppehållstillstånd, arbetstillstånd, försörjning m.m, vilket naturligtvis också kommer att påverka dig och ditt välbefinnande. Då är det bra att ha en kompetent vuxen att rådfråga och få stöd av.
Jag förstår att dina döttrars avståndstagande är mycket bekymmersamt för dig. Hela ditt brev genomsyras av hur plågsamt detta är. Jag tror att ni alla skulle ha nytta av att en dag sätta er ner tillsammans – du och flickorna – och samtala om vad som är så problematiskt. Vad som gör att de är så avogt inställda till din nye man kan ju bara var och en av dem själv svara på.
De kanske är osäkra inför att ni båda känt varandra en förhållandevis kort tid innan giftermålet eller att åldersskillnaden är ganska stor.
Visst har du rätt när du skriver “att kärlek har ingen ålder” och jag tror att om du och din man framgent kan visa att ni har ett gott liv ihop, så kommer döttrarnas inställning att successivt förändras i takt med att de ser att du mår och har det bra.
Lycka till med att få till stånd en god dialog med döttrarna och att etablera en bra kontakt med socialtjänsten.
