Varje dag blir värre. Jag känner mig numera så hemskt ful och riktigt ruskig. Jag bryr mig knappt att kamma håret längre när jag går ut. Byta kläder är inte att tänka på. För fem år sedan var jag noga med att t.o.m ha naglarna lackade annars gick jag inte ut. Jag skäms över mig självt och över mitt torftiga liv.
Jag hoppas att en natt bara dö bort. Ingen kommer att sakna mig.
Min släkt bor ej i Sverige och mina föräldrar är döda. Jag tror jag själv slutade leva i och med min mors död för fem år sedan. Jag har aldrig haft någon så god vän i någon människa som jag hade i min egen mamma.
Min dotter vill inte höra av mig alltför ofta. Det kan gå flera veckor och till slut är det jag som kontaktar henne och hon har alltid bra ursäkter. Igår skrev jag till henne att jag var mycket ledsen för att hon inte svarade på mina frågor och att jag tyckte hon var en egoistisk unge som aldrig brytt sig.
Jag har nog världsrekordet i depression. Jag tar flera mediciner för detta men de hjälper inte. Och tankarna på framtiden ger mig bara mer rädsla med tanke på ålderdomen och fler krämpor. Har försökt ta livet av mig men har en känsla av att Gud förbjuder mig. Jag har blivit “räddad” på de mest otroliga sätt. Annars är jag inte direkt religiös.
Jag har skaffat katter som jag ödslar alla mina pengar på. Några andra intressen har jag inte förutom att sova. Inget på TV intresserar mig.
Jag mår illa bara av att ha den på. Usch, vilket brev det blev!
Du ger verkligen en målande men också högst trovärdig beskrivning av
hur tillvaron kan se ut, när ork och livslust är så gott som slut. Av ditt brev framkommer att du varit pensionerad sedan 35-års åldern.
Pensioneringen föregicks säkert av flera besvärliga år med ohälsa, vilket innebär att du under en stor del av ditt vuxna liv varit utanför den gemenskap som arbetslivet ofta kan erbjuda. Du skriver också att du saknar anhöriga, arbete och vänner och har “världsrekord” i depression.
Det låter både ensamt och oerhört tungt, fast vi kan naturligtvis inte mäta vårt mående på det viset. Det är viktigt nog att du inte alls mår bra och att du säkert hoppas på en förändring fast du inte riktigt vågar tro på en sådan.
Det finns några meningar i ditt brev, som får mig att tro att du inte “bara” har en depression utan att du också lider av en fördröjd sorgereaktion.
Och då menar jag framförallt förlusten av din mamma. Ibland kan det vara svårt att själv skilja på vad som är ett fullt naturligt sorgearbete och vad som är del i en depression. Av ditt brev framkommer att din mamma stått dig mycket nära. Eftersom du under en lång period också haft det besvärligt, så är det lätt att förstå att hennes betydelse för dig var ovärderlig.
Det var en person som såg dig, bekräftade och lyssnade på dig. Hon kanske också gav dig konkret stöd i din egen mammaroll. Sorgen över den förlusten är självklart oerhört stor. Efter hennes död har livsaptiten alltmer “ramlat”.
För fem år sedan gick du inte ut utan att vara fräsch och välvårdad och nu struntar du helt i ditt utseende.
Den apati, brist på engagemang och intresse, som du beskriver behöver du få hjälp med så fort som möjligt. Jag tror att du skulle må bra av att vända dig till en kurator vid din distriktsläkarmottagning eller vid den psykiatriska öppenvården. En “god mor” får vi aldrig igen men vi kan få mycken själslig lisa genom att samtala med någon som ser oss, hör oss och bekräftar oss i våra tankar och känslor. Dina katter tror jag kan ge någon upplevelse av mening och tillhörighet – men det räcker inte. Du behöver en vuxen kompetent samtalspartner som ser dina behov.
Jag förstås att du vill ha en bättre kontakt med din dotter än den du har idag. Med ditt litet aggressiva sätt att närma dig henne – kalla henne för “egoistisk” unge, så vet du ju själv att du motverkar det du vill uppnå. Försök att förmedla till henne att du tycker om henne och saknar henne och att du gärna vill träffa henne. Men var samtidigt noga med att inte lägga dina bekymmer på henne, så att hon känner sig hjälplös och i stället drar sig undan.
För att få en bra balans i kontakten med dottern är det extra viktigt att du också har en annan samtalspartner, som t.ex en kurator. En hygglig kontakt med dottern och en kuratorskontakt tror jag blir en bra början till ökat välbefinnande och en ny livslust!
