Hur långt ska en mor hjälpa sin vuxne son?

Jag orkar snart inte med alla problem i relationen med min son. Han är ogift men har delad vårdnad om sin 11-årige son. Jag älskar...

Jag orkar snart inte med alla problem i relationen med min son. Han är ogift men har delad vårdnad om sin 11-årige son. Jag älskar mitt barnbarn men pojken får sällan vara hos mig.

Min man gick bort för tio år sedan. Han låg inlagd i ett år på samma sjukhus där min son arbetar. Min man satt ofta vid fönstret och väntade på att sonen skulle besöka honom men det skedde bara två gånger under denna tid. Min man var en mycket god och snäll make och pappa. Men vi förstod oss aldrig på vår son.

Min son fick en stor summa pengar efter sin far. Men han dricker mycket öl och kan inte sköta pengar. Nu vill han ständigt låna av mig och ljuger om allt för att få mig att hjälpa honom. Och det gör jag också. Ibland får jag gå upp mitt i natten och köra honom när hans bil gått sönder. Ibland åker jag till min son med mat som jag lagat till honom och mitt barnbarn men han släpper inte in mig trots att jag vet att de är hemma. Ibland när jag träffar honom på väg till affären så hälsar han inte ens på mig. När jag frågar varför så säger han att jag lägger mig i hans liv.

Han har två syskon men dem har han ingen kontakt med. Om de ringer svarar han inte. Nu vill de att jag ska bryta kontakten med honom. Men det är svårt. Jag vet inte varför det blev så här. Han var en fin pojke ända tills han gick i åttan och blev mycket mobbad. Vad ska jag göra? Hur långt ska man hjälpa som mor?

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Det är lätt att förstå din sorg och förtvivlan över relationen till din son, där du själv anstränger dig till det yttersta för att ha en bra kontakt. Jag vet naturligtvis inget om hur din son mår psykiskt, men hans beteende uttrycker både en omogenhet och en lynnighet, som troligen bottnar i att han inte har det helt bra med sig själv. Tonåringar kan ibland negligera sina föräldrar i vissa lägen eller visa att de existerar bara när de själva behöver dem. Men dels är din son ingen tonåring och dessutom förefaller hans avståndstagande till dig ovanligt grovt. När du beskriver att han inte hälsade på sin pappa på sjukhuset mer än någon enstaka gång eller att han inte öppnar dörren, då du kommer med mat och omsorg till honom och sonen – ja, då känns det som om han bär på ett hat ett, ett djupt missnöje som ni fått klä skott för. Det finns naturligtvis en gräns för hur mycket avvisande du kan ta utan att fara riktigt illa. Jag tror att den gränsen nu är nådd och att du behöver vara mer rädd om dig själv för att inte bli helt utnyttjad, samtidigt som du oftast blir avvisad.

Vad jag tror att du skulle må bra av – och på sikt också din son – är att tydligt visa honom att du inte som hittills ger honom en positiv utdelning på ett negativt beteende. Visst finns du till för honom, men inte om han behandlar dig på det respektlösa sätt han nu gör. Han är inte längre något litet barn som kan kräva villkorslös kärlek utan i umgänget mellan vuxna behövs både ömsesidighet och hänsyn. Om du kan så låt honom klara sig själv ett tag. Ge honom din uppmärksamhet, när han förtjänar det – inte när han bär sig illa åt. Jag tror att du behöver känna att du har ett visst initiativ i kontakten – inte bara blir offer för hans eventuella avvisanden. Låt din omtanke t ex ta sig det uttrycket att du bjuder honom och barnbarnet på middag. De är varmt välkomna båda två, men du begär naturligtvis att få besked om de kommer eller inte till angiven dag och tidpunkt. Din omsorg behöver stå i proportion till hur mycket du tål att bli avvisad för att du inte själv ska må alltför dåligt. Uppenbart så är din son i behov av din omtanke och låt honom gärna få den om han visar dig uppskattning för det. Det är inte lätt men oftast nödvändigt att avgränsa vuxna barns destruktiva beteende. Det ger dem en chans till utveckling och mognad, som de behöver också i alla övriga livssituationer.

När det gäller omsorgen om och kontakten med din 11-årige sonson, så kanske det finns mer än en möjlighet att utveckla det. Börja med att tala med din son om att du gärna vill träffa barnbarnet, ibland tillsammans med honom och ibland ensam med barnbarnet. Vill inte pappan medverka till det så kanske pojkens mamma kan vara en kanal till att ni båda får en bra kontakt. Är det en klok mamma, så förstår hon nog att oberoende av hennes relation till pappan, så har pojken glädje av att ha en god och kontinuerlig relation till sin farmor. Lycka till både med ditt “avgränsningsarbete” med sonen och till en fördjupad kontakt med sonsonen.

Scroll to Top