Jag har blivit kär i min granne!

Jag, en vanlig tvåbarnsmor i medelåldern, har blivit kär i min nyinflyttade granne. I början var denna snygga och charmiga person mycket kontaktsökande och jag förstod ingenting. Vid de tillfällen som jag vistades på tomten, parkeringen eller på gatan kom han alltid ut för att prata. Det kändes besvärande i början. Min man var han inte speciellt intresserad av.

Våra respektive barn leker dagligen och trivs mycket bra tillsammans. Familjerna har träffats flera gånger vid en enkel middag eller lunch. Oftast har vi blivit bjudna på alkohol. Vid dessa tillfällen flörtar han ständigt med mig. Om jag åkt för att handla eller till träningen följer han efter, men oftast på behörigt avstånd. Mitt sunda förnuft säger mig att hålla mig undan! På en del större tillställningar där dans har förekommit, så dansar han gärna med mig. Men bara när våra respektive inte ser. Han talar gärna om för sin fru hur mycket han älskar henne och blinkar sedan bakom hennes rygg till mig. Han kramar mig ibland både inför sin fru och hennes föräldrar. Olustigt! Han har ofta uttryckt önskemål att familjerna ska semestra tillsammans. Han har också skickat en del småfräcka SMS till mig. Som sagt, så har jag “trillat dit”. Han finns ständigt i mina tankar på samma gång som jag försöker glömma och hålla mig undan. Det är uteslutet att flytta.

Mitt eget förhållande fungerar på rutin, vi trivs ihop och har det ekonomiskt bra. Men himlastormande är det ej. Min granne och jag är till skillnad från våra respektive väldigt lika. Vi har samma musiksmak, tycker om att dansa, utövar samma sport, tycker om ordning och reda samt mat och sömn på bestämda tider. Ska jag ta första steget, eller…?

Visst kan jag förstå att i ett trivsamt förhållande, som dock fungerar på rutin, kan ibland önskan om något mer “himlastormande” uppstå. Du skriver att ditt sunda förnuft säger dig att du ska hålla dig undan grannen. Efter att noga ha läst igenom ditt brev, så var min känsla den att må det sunda förnuftet i dig segra över impulsen att “ta första steget”. Första steget till vad kan jag, liksom säkert du själv, undra över. Det “kan” innebära att du då hamnar ute i kylan i stället för i den nu så oskyldiga men värmande och stimulerande känslan av att vara sedd och uppmärksammad. Naturligtvis känner jag inte alls den snygge och charmige man som du så målande beskriver. Men det finns några saker i ditt brev som verkligen gör mig fundersam på dina vägnar.

Du berättar att han ofta följer efter dig men håller sig på “behörigt avstånd”. En vuxen människa, som har önskan om en kontakt, ett samtal, en relation ger sig väl till känna och inte bara tittar. Tror du att det kan vara så att han har förstått att du är stimulerad och smickrad av hans uppmärksamhet, vilket ger honom en kick han ej vill undvara. Att vara gift och skicka småfräcka meddelanden till en annan gift kvinna låter inte som ett moget beteende, där man är beredd att ta konsekvensen av sitt agerande. Mannen säger till sin hustru, i din närvaro, att han älskar henne samtidigt som han småflirtar med dig. Får det inte dig att uppleva honom som både utlämnande och något hållningslös? Hur skulle du sedan kunna lita på en man, där det inte alltid finns substans i det han säger?

Du skriver att det är uteslutet att flytta från villan, där ni nu bor. I så fall gäller det ju att ha kvar en oskyldig nivå på din och grannens relation, så att inte ditt äktenskap spolieras. Jag hoppas och tror att en del av den stimulans, det “pirr i magen” du idag känner för grannen kan riktas inåt i den gamla relationen med din man. Försök at se vad som finns av lust och engagemang att få ut ur den. Ibland kan en granne precis som en bok eller en film ge den lilla “erotiska” spänning, som vi sedan tar med oss och lever ut i den gamla, trygga relationen – till glädje för alla och utan att någon far illa. Lycka till med det.