Han förklarade för mig i ett tidigt skede att han aldrig använder orden “jag älskar dej” eftersom han blivit djupt sårad tidigare och inte vill hamna i samma situation igen. För en tid sedan reste vi iväg en helg och när vi åt middag (utan alkohol) så tittade han mig länge i ögonen och sa: “Anna, jag älskar dej jättemycket”. Orden kom som en chock för mig. Det var inget jag någonsin hade räknat med. Han har sagt att eftersom han är jude, så är det svårt för honom att gifta sig med en icke judisk kvinna. Hans mamma har en sträng syn på detta och hans föräldrar är så pass gamla (över 80 år) att han inte vill bråka med om detta.
Jag vet att han verkligen älskar mig och jag älskar honom. Jag vet också att jag inte kan få tillbaka några känslor för min man. Jag är nog mest rädd för konflikten vid en separation än själva separationen. Jag vet att ingen kan ta något beslut åt mig för det måste jag göra själv, och jag inser också jag inte kan fortsätta leva detta dubbelliv. Jag äter ofta middag på två ställen, först hemma med barnen och sedan hos min vän. När han pratar om sin bostad så säger han jämt “hemma hos oss”. Han har inrett skåp och lådor till mig för han tycker att jag kan ha extrakläder där. Då blir jag osäker och när han märker det så tror han att jag inte vill leva med honom. Jag känner mig verkligen som en åsna mellan två hötappar.
Vad jag nästan helt saknar i ditt brev är några rader om din man och dina barn. Du talar om att du levt med din man i 14 år och att du ibland äter middag två gånger samma dag – först med barnen och sedan med älskaren. Du skriver ingenting om hur många barn du har, hur gamla de är eller vad de uttrycker, när du så ofta går hemifrån. Likaså framkommer inte något om hur ert äktenskap såg ut innan din lilla “affär” började, den som senare utvecklades till ett starkt kärleksförhållande. Idag vet du att du inte kan få tillbaks några känslor för din man. Jag tror att det är oerhört viktigt att du formulerar det till honom själv – inte bara pratar om det tillsammans med vännen.
Det finns uppenbart inte någon återvändo till ett väl fungerande äktenskap. Det måste du hjälpa din man med att förstå och helst samtidigt kunna rikta en omsorg om honom i hans förmodade upplevelse av att känna sig sviken. Att dröja med att lägga korten på bordet kommer bara att öka frustrationen och troligen förstärka din mans känsla av att vara ratad och övergiven. Jag tror att din bortovaro från hemmet både kvällstid och vissa helger har påverkat både man och barn även om de till dig inte har formulerat frågor eller förebråelser. Många frågetecken kan behöva rätas ut, vilket ni alla kommer att må bättre av på sikt även om mycket sorg och smärta till att börja med kan komma i dagen. Den separation som för dig mera blir en “formsak”, du har ju redan känslomässigt separerat, kan ju för din man bli en betydligt längre process, som inte förbättras av att den uppskjuts ännu en tid.
Jag vill betona att jag har full förståelse för att du blivit förälskad. Sådant hör ibland livet till även om det gör ont för en eller flera drabbade. Men när vi lever tillsammans med barn, så ger vi dem medvetet eller omedvetet en bild av en vuxen kärleksrelation mellan två människor, som frivilligt valt varandra. För att inte alltför mycket rubba deras tilltro till vuxenvärlden och den ömsesidiga respekten i en relation hoppas jag att du kan hämta den kraft du behöver för att sätta punkt för det “dubbelliv” som nu också för dig själv blivit påfrestande.
