Men för ett och ett halvt år sedan blev jag utbränd. Jag gick ner mig psykiskt i ca fem månader. Då fick min dåvarande 15-åring kliva in som mamma för jag bara sov, grät och ville inte prata eller träffa folk. Jag blev folkskygg. Men sedan började jag gå ut igen och kunde sola, motionera och blev mycket bättre, tyckte folk. Då blev min man svartsjuk och vaktade mig som en fågel i bur.
Nu har jag kommit så långt att jag vill skiljas men han vill inte släppa mig. Nu vill han ge mig frihet istället men jag vet inte om det kommer att funka. Jag har aldrig bott själv, inte haft mitt eget men just nu känns det som jag behöver det för att hitta mig själv. Eller vad tror du? Jag vill egentligen inte att mina barna ska lida mer. Tre av dem har ju redan gått igenom en skilsmässa. Men en glad mamma är väl bättre än en trött, ledsen och irriterad? Jag ska börja hos en psykoterapeut och kanske reda ut det hela. Eller behöver vi båda gå till familjerådgivning? Just nu åker jag berg- och dalbana och orkar snart inte mer! Jag kan prata om problemet men det kan inte min man.
Ibland är det så i våra liv att tidigare svåra upplevelser kan “hinna ifatt” oss, när vi minst anar det. Det kan t o m vara så att vi översköljs av starka, ledsna känslor, när vi egentligen tycker att livet är hyfsat bra. Det är som om först då, när det finns något gott i livet att balansera med, då kommer ibland sorg och förtvivlan upp till ytan – och vi förstår inte riktigt varför. Vi kan också ha en mer eller mindre ärftlig benägenhet att reagera med nedstämdhet. Du skriver ingenting om du fick medicinsk/psykiatrisk hjälp med dina besvär, men med den hjälplöshet och förtvivlan, som du talar om, kan jag tro att du fått någon medicinsk hjälp till tillfrisknande. Det som sedan hände var tydligen att pendeln svängde över från djupaste bottenläge till en känsla av att vilja fånga livets alla möjligheter.
Det är inte svårt att förstå att du efter en sådan djup nedstämdhet tidvis är både glad och upprymd över att livet nu förändrats så påtagligt till det bättre. En liten varningsklocka ringer dock, när du skriver att du “orkar snart inte mer” och att du just nu “åker berg- och dalbana”. Helt generellt tror jag inte att vi i livssituationer med sådana svängningar – på både gott och ont – ska fatta för framtiden oerhört viktiga beslut. Att du i dagsläget söker en frihet är lätt att förstå men en frihet som ensamstående mamma till fem barn kommer naturligtvis att ha sina begränsningar. Därför är det viktigt att ett sådant beslut – med konsekvenser för så många människor – kommer att vara välgrundat.
Du pratade i början av ditt brev om en god och snäll man, var karaktär förhoppningsvis inte har förändrats. Jag förstår att du tycker att hans svartsjuka är plågsam. Den kan ju delvis ha sin grund i att han inte riktigt hängt med i de stora svängningarna. Först ställde han upp och var snäll och hjälpsam – säkert för att han tyckte mycket om dig. Så förändras du på ett för honom obegripligt sätt men är fortfarande någon som behöver hans hjälp. Kan det vara så att du, när du mådde bättre, har signalerat att du inte längre behöver honom – och det har gjort honom orolig för att bli lämnad. Jag tror att du skulle ha stor hjälp av att prata med någon psykolog/kurator för att landa i ett förhoppningsvis stabilt välbefinnande. När du gjort det så kanske ni skulle ha glädje av att tillsammans prata med en familjerådgivare för att få hjälp med att hitta en plattform, där båda behövs för varandra och för barnen. Det kan också innebära att båda ser en skilsmässa som en bättre lösning. Det viktigaste är att du börjar med att titta på egna behov, möjligheter och begränsningar tillsammans med en professionell samtalspartner. Att t ex se och förstå vad som kan utlösa en depression hos dig själv kan vara en värdefull insikt framgent i livet.