När kärleksobjektet blivit “infångat”, så börjar oftast – ibland kommer det sakta smygande – en tendens att vilja kontrollera och isolera den andra. Vederbörandes trygghet är uppbyggd på behovet av absolut kontroll av den andra. Maktlöshet uppstår när det inte går att få total kontroll och det är den maktlösheten, som initierar misshandeln. Denna personlighetstyp lever oftast sitt liv i parenteser, där man undviker kontakt med det förflutna och helst vill att partnern gör detsamma. De älskande ska vara “allt” för varandra. Det blir ett liv som saknar den kontinuitet som de flesta av oss har behov av och verkligen också eftersträvar att få. Att träffa andra, släktingar och vänner, skulle ju kunna korrigera den bild du har fått dig förelagd och därför utgöra ett hot mot er relation.
Du skriver att din partner sagt att han ska bättra sig. Jag tror att det finns gånger, då han har den ambitionen – inte minst vid de tillfällen då han är rädd att du ska lämna honom. Däremot tror jag inte att en sådan personlighetsförändring är möjlig utan långvarig terapeutisk hjälp. Och det är nog inte säkert – förmodligen inte ens troligt – att han är intresserad av sådan hjälp. Ett sådant initiativ måste ju komma ur ett upplevt “lidande” och inte för att omgivningen tror att det skulle vara bra för vederbörande. Jag hoppas för dig och inte minst dina barns skull att du klarar av att ha en bra relation med deras far och alla era övriga släktingar och vänner. Med stöd från dina nära och kära tror jag att du kan fatta ett bra beslut för din och barnens framtid.
