Jag mötte kärleken för första gången!

Jag är en man på 44 år och pappa till tre barn. Jag och deras mamma har varit skilda i nästan nio år men vi har hela tiden fortsatt att vara vänner. Så för ett år sedan träffade jag en kille som jag blev stormförälskad i. Denna kärlek är obeskrivbar och något jag aldrig tidigare upplevt. Vi bor isär och eftersom jag är invandrare så kan jag absolut inte leva ut min bisexuella läggning öppet. Det är inte aktuellt för min killes del heller. Både han och jag är mycket diskreta och träffas alltid hos honom.

Innan jag träffade honom så hade jag alltid stort umgänge med mina barn men nu har jag inte all tid för dem på samma sätt. Både de och deras mamma tjatar på mig och kan ju inte förstå varför detta förändrats. Ingen i min familj, inte heller mina syskon, eller mina landsmän vet något om mitt privatliv.

Att gifta sig och blida familj var att följa traditionen och något annat var otänkbart. Mitt liv har många gånger varit ett helvete. Har jag inte rätt att nu leva mitt liv på det sätt jag tycker är riktigt och strunta i syskon, barn och alla landsmän? Jag vill absolut inte lämna min kille. Jag mår psykiskt jättedåligt vid blotta tanken att leva utan honom. Snälla, hjälp mig med en lösning!

Jag har djup respekt för de svårigheter, som du just nu upplever. Din livssituation har på ett högst påtagligt sätt förändrats under det senaste halvåret och det känns verkligen som om både arten och styrkan i dina starka känslor närmast har överväldigat dig själv. Troligen har du sedan lång tid tillbaka varit medveten om din bisexuella läggning, men att du på detta intensiva sätt skulle inleda en homosexuell relation, som upplevs livsviktig för ditt välmående, är överraskande också för dig själv. Det som känns underbart och fantastiskt har också blivit skrämmande och ångestladdat. Jag tror att det på sikt bara finns en hållbar lösning på det som du idag upplever som ett stort dilemma.

Vad jag förstår av ditt brev så har du under många år som frånskild pappa tagit stor del i omsorg om och fostran av dina barn. Du har regelbundet träffat dem och utgjort ett gott stöd för dem i deras vardag. Jag tror att det är viktigt både för dem och dig själv att du inte sviktar i den uppgiften. Framförallt att du inte på ett för dem obegripligt sätt “försvinner” utan skäl eller förklaring. Att det både tar kraft och tid för dig själv att helt och fullt acceptera din läggning – när du nu på allvar börjat att bejaka den – är fullt förståeligt. Men som du idag beskriver ditt känslomässiga engagemang i din partner, så känns det som en process utan återvändo. När du till fullo bejakat din kärlek och din sexuella läggning, så tror jag det är viktigt att du pratar med dina barn om din nya relation. Barn är oftast mycket mer toleranta än vi vuxna och många frågetecken kommer säkert att rätas ut för deras del. På sikt kommer det att bli närmast omöjligt för dig att leva det dubbelliv du nu gör.

När du känner att du kan vara ärlig framförallt mot dig själv, så kommer också omgivningen att visa dig respekt. Om du ständigt smyger, smusslar och skäms för det du gör så tappar du respekten för dig själv och kommer att ha lätt för att känna dig nedvärderad av andra. Rädslan för “upptäckt” kommer att få en alltmer dominerande roll i din tillvaro. Som att vara på flykt – inte minst från sig själv. Jag hoppas att du inte fastnar i det destruktiva mönstret utan har kraft och mod att visa vem och hur du är. Troligen kommer det att ta tid för din vuxna omgivning att acceptera din nya livssituation – men låt det bli deras problem och inte ditt. Du har inte svikit dem och det viktigaste är att du inte genom förnekande sviker dig själv.