Kort efter skilsmässan träffade jag en man, som jag genast kände mig dragen till och känslan var ömsesidig. Vårt förhållande har utvecklats till ett passionerat kärleksförhållande; men mitt stora problem är åldersskillnaden eftersom han är 18 år yngre än jag. Det jag tänker på är samhällets attityder till en kvinna som är så pass mycket äldre än mannen. Jag vet inte hur jag ska kunna berätta för mina barn om detta? Min dotter har fortfarande svårt att acceptera att jag lämnade hennes pappa.
Vi, den nye mannen och jag, är lyckliga när vi träffas, men hur ska relationen kunna hålla när vi inte kan leva så öppet som jag skulle önska. Han berättade för sina föräldrar att han träffat en kvinna som var 57 år. De blev väldigt upprörda och tyckte att det var opassande. Jag kunde ju vara mamma till honom!
Mina väninnor känner till vårt förhållande, men ingen har reagerat negativt på detta. Jag är ändå väldigt orolig att mina barn ska få veta detta och speciellt min dotter. Jag är rädd att hon ska ta avstånd från mig om hon får veta. Vågar jag satsa på vårt förhållande?
Du har inte levt ensam länge förrän det, som du säkert tidigare drömt om, inträffar. Du träffar en man och er relation utvecklas till ett passionerat kärleksförhållande. Ni är förälskade i varandra och lyckliga när ni träffas. Det låter som en god sannsaga, värd att ta vara på. Jag har litet svårt att förstå vad som är det egentliga problemet och undrar naturligtvis vad svårigheterna handlar om. Visst är det oftast så att i de flesta relationer är parterna relativt jämngamla. Tidigare var ofta mannen dessutom äldre, då han hade det största försörjningskravet på sig. Men idag är det ju nästan alltid helt andra kriterier, som ligger till grund för att etablera en relation. Att vara jämngammal är ju ingen garanti för ett gott kärleksförhållande. Det måste ju ändå vara innehållet, närheten, hållfastheten och attraktionen, som visar om ett förhållande är värt att bygga på eller inte. Har vi något gemensamt också när den mest intensiva passionen svalnar? Vi vet aldrig från början hur länge en relation kommer att vara eller vem som dör först av oss. Det gäller ofta att ta tillvara det goda som finns i livet här och nu .Ni är båda fria att inleda en relation och naturligtvis också avsluta den om någon av er vill det.
Du skriver att du är rädd för att din dotter ska ta avstånd från dig “om hon får veta”. En förälder-barn relation uppbyggd under snart 40 år har sannolikt en bärkraft, som är större än så. För mig känns det som om du lägger ut din egen oro för åldersskillnaden på din omgivning – och då mest på dottern. Jag tror att det är viktigt att titta på för vem åldersskillnaden egentligen är ett problem. Vi kan faktiskt bära på allmänna fördomar, som också blivit till våra egna fast det är lätt att lägga ut dem på andra. Jag har djup respekt för att du kan vara tveksam i din relation, som naturligtvis kan vara en överväldigande upplevelse i en tidigare rätt så inrutad tillvaro. Försök att fundera över vad en sådan tveksamhet kan handla om. Jag tror att det du då kommer fram till handlar mindre om åldersskillnad än om andra faktorer. Och så hoppas jag att ni båda har vilja och kraft att “leva öppet” i er relation annars nedvärderar ni båda er själva, varandra och relationen. Lycka till med att bejaka den kärlek som finns just nu.
