Men nu har det kört ihop sig helt med den nya frun och det har gått så långt att jag vägrar att prata med henne. Det blir bara konflikter. Problemet är att hon och barnens pappa inte vill att det ska vara några ändringar i schemat överhuvudtaget. Det är bara jag som behöver hjälp. De har båda regelbundna arbetstider och så är de ju två att ta hand om barnen. Själv är jag ensam. Den nya frun har talat om för mig att jag försummar mina barn och alltid sätter arbetet i första hand, vilket hon aldrig någonsin skulle göra. Jag är en slarvig människa som gör saker först och planerar sen. Och jag har sagt vid några tillfällen att jag behöver egen tid, vilket hon dömer mig hårt för. Naturligtvis så blir jag mycket sårad, ledsen och arg. Jag har känt mig värdelös som människa och förälder, men nu förstår jag att det omöjligt kan bara vara fel på mig.
Hur jag än gör så är det fel. Frågar jag så säger hon “jaha nu är allt upp till oss” och lägger jag fram ett förslag så lägger jag fram “färdiga lösningar” och då har de inget val, utan jag styr deras liv. Pappan säger inte mycket och frågar jag honom om vad han tycker så svarar han “vi ska diskutera” eller något annat undanglidande. Vad gör man i en sådan här situation? Nu orkar jag inte prata med frun utan att vill att kontakten ska skötas via pappan. Det är inte så lätt att få ett nytt jobb att trivas med och som jag kan klara mig ekonomiskt på. Ibland tänker jag att det är lika bra att de får ha hand om barnen helt. Men det vill jag verkligen inte. Om jag inte kan be dem om hjälp måste jag att anlita en barnvakt, fast det känns väldigt konstigt att behöva “hyra ut barnen” till någon annan när de faktiskt har en pappa!
Det är helt klart att pappans situation blivit förändrad genom att han nu är omgift. Det nya paret ska finna goda och hållbara former för sin gemenskap och behöver tid för det. Ju bättre de klarar av det uppbyggnadsarbetet desto bättre kommer också dina barn att ha det hemma hos dem. Pappans litet undanglidande sätt att svara på dina frågor handlar säkert om att han befinner sig i ett påfrestande dilemma, där lojaliteten med nya frun kommer i konflikt med “skulden” över att inte kunna ta emot barnen, när du önskar. Ju oftare han hamnar i denna lojalitetskonflikt desto sämre kommer han att må, vilket i sin tur har följder också för barnen.
Jag tror att det bästa för er alla är att så långt det går följa det tidigare uppgjorda schemat med varannan vecka. Ju färre ändringar som behöver göras under överskådlig tid desto bättre tror jag att relationen till pappan och hans nya fru kommer att utvecklas. Måste du ibland vara hemifrån under “egen” vecka med barnen, så försök att ordna för dem med “barnvakt” av pålitligt slag. Kan du under en period visa pappan och hans fru att du tar helt ansvar för dina veckor, så tror jag att det kommer att tas emot mycket positivt. Och detta kan i bästa fall leda till att de spontant erbjuder sig att ta barnen vid senare liknande tillfälle. Då kommer initiativet från dem och inte från dig, vilket säkert underlättar. I vissa lägen är det inte alltid framgångsrikt att diskutera om vad som är “rätt”, utan vi får försöka gå den väg som är möjlig och framkomlig. Ovanstående “väg” tror jag skulle på sikt gagna alla – framförallt barnen.
