Det som känns litet oroväckande i ditt brev är att du överhuvudtaget har funderingar kring den sista viloplatsen. Mänskligt att döma bör du ju ha många år kvar att leva även om du nu har en livserfarenhet av att också mycket unga människor kan dö. Ibland kan sorgen och saknaden efter en avliden bli så djup och övergripande i våra liv att det känns som om vi behöver förvissa oss om att vi till slut i alla fall får vara tillsammans. Jag hoppas att den känslan hos dig snart blir övergående och ersätts av en lust att leva och ta vara på det liv du faktiskt har att förvalta. Har du haft en fin relation och upplevt en stark gemenskap så kommer du med största sannolikhet att ta med dig den goda erfarenheten in i en ny kärleksrelation. Den första och hittills största kärleken blir förhoppningsvis inte den sista även om det känns så just nu.
Jag hoppas också att du kommer ha ork att besöka din pojkväns mor. Tillsammans kan ni säkert hjälpa varandra i sorgearbetet. Att ni eventuellt samtidigt skulle falla i gråt skadar ingen av er. Tystnad och tomrum är betydligt mera smärtsamt. Ur några samtal kan ni troligen båda hämta kraft som underlättar att gå vidare. Att bära sorg är ett arbete där det gäller att finna nya livsvägar. Jag hoppas och tror att du snart ser nya möjligheter trots din förlust.
