Jag har några få vänner kvar. Jag har bra kontakt med barn och barnbarn. Även med min man. Han har också blivit lidande p.g.a. mig men han är stark och tycker det är bagateller att folk inte hälsar. Jag vill flytta till en annan ort – då tror jag att jag skulle bli fri – men det vill inte min man.
Jag räknar dagarna till pensionen och även dagarna som jag har kvar på denna jord. Hur kunde det bli så här? Vad kan jag göra för att det ska bli som förr i tiden? Jag vill inte grubbla som jag gör nu och är rädd för att självmordstankarna ska komma tillbaka. Hjälp mig!
Du beskriver en tillvaro där humöret går upp och ner – ibland troligen inte av förklarliga skäl ens för dig själv. De svängningarna innebär ofta att omgivningen upplever oss som labila – de vet inte vad de har att vänta sig i mötet med oss. När de drar sig undan handlar det oftast inte om illvilja, utan just om osäkerhet hur de ska förhålla sig till en person som de inte vet hur han/hon kommer att reagera. De flesta människor har möten, som vi undviker. Att inte veta vad vi har att vänta oss kan fylla oss med rädsla eller obehag. Den gången du blev riktigt arg, då ilskan kokade över, tror jag kom efter en period av anpassning och kanske nedstämdhet. Ilskan överraskade troligen både dig själv och andra och du var ovan vid att handskas med den sortens starka känslor som satte dig så i centrum för uppmärksamhet. Det du ville uppnå uppstod inte och pendeln slog över. Du blev nedstämd igen. Vad jag bl.a. tycker är positivt i ditt brev är den hjälp du fick inom psykiatrin och i samtal med en terapeut. Jag råder dig på det varmaste att ta kontakt med samma – eller om det inte är möjligt – annan terapeut innan du kommer in i en ny depression. Jag tror att du skulle ha glädje av att tillsammans med terapeuten gå igenom de situationer som låser sig för dig och där du känner dig osedd, t.o.m. direkt avvisad. Att tillsammans med någon försöka analysera de tillfällena för att förstå din egen del i det hela. För visst kan vi genom vårt eget sätt att vara påverka andra människors sätt att bemöta oss. När vi har den kollen på oss själva kan vi på ett helt annat sätt vara med och styra vad som sker i mötet med andra.
Din önskan om att nu vilja flytta tror jag är bra om du skjuter upp till senare tillfälle, så att inte gamla mönster och erfarenheter upprepas på ett nytt ställe. Ofriheten sitter ju sällan i miljön utan oftast inom oss själva. När du mår bättre kan du säkert flytta var som helst, eller låta bli. Det viktiga är att man flyttar till och inte från ett ställe. Det andra mycket positiva i ditt brev är att du talar om en god relation till man, barn och barnbarn. Det är en tillgång i ditt liv, som det är viktigt att se och vårda. Också en stark man kan ibland behöva både stöd, omsorg och uppmuntran. Försök att lägga så mycket energi du kan på det som är gott för dig och där du blir sedd och respekterad. Kan du dessutom “överta” litet av din mans attityd, att inte bry dig så mycket om det som är negativt i tillvaron, så kommer du en bra på väg mot ett bättre mående. Lycka till med att etablera en bra terapeutisk relation.
