Kommer bilderna av min mans otrohet att blekna?

För några år sedan blev min man förälskad i en arbetskamrat. Jag kom på det efter en tid när han på olika sätt skyllt på...

För några år sedan blev min man förälskad i en arbetskamrat. Jag kom på det efter en tid när han på olika sätt skyllt på sitt arbete. Efter många uppslitande samtal, där han förklarade att han aldrig känt så tidigare, bestämde vi att hålla skenet uppe utåt under julen. Under några månader verkade allt återgå till det normala och vi hade ett för mig underbart år. Vi var ensamma utan barn, reste, gick på restauranger och gjorde allt vi inte haft möjlighet att göra förut med småbarn.

Det hade gått ett år sedan vår kris. En dag kom ett telefonsamtal. Det var hon! Jag bara darrade av chock och förstod att det hade fortgått. Många hårda ord blev sagda. Ändå ville jag inte slänga bort våra 28 år tillsammans (även om jag vet att han haft tidigare förälskelser med andra kvinnor). Han gick med på familjerådgivning, där han mestadels satt tyst.

Nu har det gått ca sex månader och de har enligt honom inte varit i kontakt med varandra. Vi har alltid vad jag tyckt haft ett bra äktenskap, vi tänker och tycker lika, att gräset inte är grönare på grannens gräsmatta. Har han haft det för bra och blivit bortskämd? Jag har alltid ställt upp för honom och barnen, skött hus och trädgård, tvättat och städat. Jag har alltid sett bra ut och klätt mig snyggt. De kvinnor han vänt sig till har varit min raka motsats. Han tycker inte om gräl eller diskussioner, varken med mig eller barnen. Allt ska fungera och det ska inte visas utåt. Kommer vi att kunna bygga upp äktenskapet igen?

Ibland rinner det upp i mig och jag kastar min vrede i ansiktet på honom. Jag plågar mig genom att skapa bilder av honom tillsammans med den andra kvinnan. Själv berättar han inga detaljer. Han tycker jag är tjatig. Han har lagt det bakom sig, säger han. Han bedyrar att han älskar mig, ibland på knä. Kommer detta att blekna hos mig? Kommer han att ändra sig som han säger sig ha gjort nu? Tusentals tankar utan svar far igenom mitt huvud. Ska vi gå till familjerådgivningen igen? Under det senaste halvåret har allt varit jättebra men detta gnager i mig varje dag, minut och sekund. Ibland vill jag ha honom, ibland avskyr jag honom.

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Ämnet otrohet har tagits upp några gånger tidigare i denna spalt och vi vet alla att det är ett fenomen som engagerar och sätter i gång starka krafter. Jag har djup respekt för din upprördhet och kan väl förstå att du ibland kokar över av ilska och förtvivlan. Nu undrar du om dess känslor kommer att blekna, så att allt kan bli bra igen. Låt oss titta på hur det började för att kanske bättre förstå vad som händer i relationen just nu.

Du och din man träffades när du var 16 och han 18 år. Ni var således mycket unga, när ni etablerade en relation och en stor del av ert vuxenblivande har skett i samspel med den andre. Ni har alltså under många år formats ihop och det har varit viktigt för er att ha en gemensam fasad utåt. Uttalanden, som att “hålla skenet uppe utåt” och saker ska fungera och skiljaktigheter får inte visas utåt, tyder på det. Du ger mig också känslan av att din man – inte bara varit make i hemmet – utan också har blivit moderligt behandlad av dig som stått för allt det praktiska – hus, trädgård, tvätt och städning. Och du är klart medveten om att du hjälpt till att skämma bort honom. Du ger mig en bild av en stark, kapabel kvinna, som orkat med och klarat av det mesta. Men nu händer det något som också överskrider din gräns för vad du kan stå ut med och hantera. Och väl är väl det, d.v.s. att du inte längre vill och orkar vara den perfekta hustrun, som tål, står ut och ordnar upp. Att du i stället blir en högst levande kvinna som är arg och kränkt och visar sina känslor i en inte alltid så välpackad form. Om inte detta pågår alltför länge, så kommer det av vara vitaliserande för er relation.

Den spricka, som har uppstått i ert äktenskap nu, tror jag just handlar om att det hänt saker som ligger utanför den tidigare se välfungerande kontrollen över skeendena. Oberoende av hur stark känslan tidigare varit till den andra kvinnan, så har troligen mötet med henne väckt sidor och känslor hos din man som har överväldigat och attraherat. Du skriver att ni båda makar tänker och tycker lika. Litet tillspetsat kan man ju säga att ett möte med en sådan person blir nästan som att möta sig själv – vilket låter föga utvecklande. Med fortsatt djup respekt för den kränkning, du blivit utsatt för – så vill jag varmt råda er båda att ta till vara den situation som uppkommit. De gamla “lika” sidorna av varandra kan ni utan och innan. Låt detta bli utgångspunkten för att hitta andra sidor hos varandra – som berör, roar och retar. Att inte kunna varandra innan och utan är faktiskt mer stimulerande än att i förväg veta vad den andre ska svara på nästan varje fråga. Din man kanske har behov av att visa sig mera vuxen och självständig och du måste ta till vara, att du också har starka känslor, som inte alltid tar sig så välformulerade uttryck. Se det som en tillgång och inte en belastning. Du måste ta plats för dina känslor. Att tåla det kan bli din mans sätt att visa dig kärlek. Det viktiga är att ni är två likvärdiga vuxna och att han inte fastnar i rollen som knäböjande, botfärdig yngling. Låt inte fasaden bli viktigare än innehållet i er relation.

Scroll to Top