Denna händelse lade ett lock på denna företeelse och jag känner hur jag längtar efter denna “kick” i tillvaron. Jag tjatar på min man om detta och tycker att han gärna kan flirta med andra, men han blir irriterad – han förstår inte min längtan. Ibland kan han tro att jag inte älskar honom, men det gör jag av hela mitt hjärta.
Samtidigt undrar jag varför jag blivit så här. Det är ju inte normalt! Jag växte upp i ett hem som inte saknade något materiellt. Jag var mest tillsammans med mor eftersom far ofta arbetade på annan ort. När han var hemma bråkade de. Som tonåring gjorde jag mycket tidig sexdebut, bara 12 år, och fick även barn tidigt. Kan du hjälpa mig reda ut varför jag blivit så här? Finns det andra som känner som jag och vem kan man tala med om detta?
Din fråga om “varför jag blivit så här” är naturligtvis inte möjlig att besvara i en spalt som denna. Dels vet jag alldeles för litet om dig och din bakgrund för att ens spekulera i den och dels är jag ganska övertygad om att din undran och oro behöver bli formulerad i en dialog med en kvalificerad psykoterapeut eller psykiater. Det är inte alls frågan om att du på något sätt skulle vara psykiskt “sjuk” utan det handlar om att du fått för litet hjälp av vuxenvärlden till att på ett åldersadekvat och tryggt sätt orientera dig i den vuxna kärleken inklusive sexualiteten. När du beskriver vad som ger dig en “kick”, så ger du mig en känsla av att du då separerar det djupa känslomässiga engagemanget från sexualiteten. Att du inte alls blir svartsjuk, när din man flirtar med andra, är också ett uttryck för att du delvis skiljer på kärlek och sex.
Det är – som jag ser det – oerhört viktigt att du idag inte skuldbelägger dig för de yttringar som din sexualitet tar sig. Du är i detta sammanhang fortfarande ung och har mycket goda möjligheter att med terapeutisk hjälp få göra den inre resan till ett större sexuellt och därmed allmänt välbefinnande. Jag hoppas du har möjligheten att unna dig att utveckla alla de kapaciteter du har inom dig för att få tillgång till ett rikt, ömsesidigt kärleksliv, där du slipper känslan av att inte vara “normal”. Precis som du en gång behövde goda vuxna förebilder för att uttrycka kärlek och sexualitet, så kommer dina barn att i sin omvärld leta modeller för sitt kommande samliv. Ju bättre du mår ju mer kan du stötta dem i deras vuxenblivande. Jag förslår dig att ta kontakt med närmsta psykiatriska öppenvårdsmottagning för att få hjälp med hur du går vidare.