Att du haft litet svårt att få förståelse hos gynekologerna tror jag de första åren berodde på att du var så ung. Du skriver att du önskat bli steriliserad ända sedan din yngste son föddes. Då var du ju faktiskt bara 26 år gammal med en 4-åring och en nyfödd baby. Kanske har den doktor du då talade med tolkat din steriliseringsönskan som att du var på orkesgränsen och just då inte kunde föreställa dig klara av ännu fler barn. Kanske du haft jobbiga förlossningar, kanske ett besvärligt efterförlopp eller två småkillar som aldrig sov samtidigt. Doktorn kan ha uppfattat det så att du inte hade tillräckligt stöd och hjälp eller att er lilla familj hade problem med att få balans i tillvaron. Det är inte lätt att i den situationen objektivt fatta ett beslut med livslånga konsekvenser. Och det kan bli fruktansvärt fel vilket inte sällan en gynekolog kan få se på nära håll.
Flera stora undersökningar har gjorts beträffande ångerreaktioner efter sterilisering. De flesta finns hos kvinnor som steriliserats i åldern 25-30 år. Förändringar i tillvaron är svåra att förutse och operationen kan ha gjorts alltför tidigt i hennes liv och utveckling. Kanske har hon ännu inte kommit fram till det djupt grundade ställningstagandet att vad som än händer med hennes familj så ska hon aldrig föda fler barn. Sterilisering i nära anslutning till abort och förlossning innebär också ökad ångerrisk, särskilt vid samtidiga svåra upplevelser. Detsamma gäller om man lever i en negativ, destruktiv relation eller nyligen haft en traumatisk upplevelse och är mitt i en krisreaktion.
Det finns mycket som kan ha inverkat så att du upplevt brist på förståelse då du ansökt om sterilisering. Men nu är det ju faktiskt så att det här är din önskan sedan tolv år tillbaka. Du har hunnit bli 38 år och verkligen haft tid att fundera och ta ställning. Det tycker jag att du ska lyfta fram vid ditt nästa gynekologbesök.
