I och för sig gifte jag mig med den jag ville ha men vårt liv tillsammans hade varit betydligt enklare om jag inte känt mig så underlägsen. Det har inte betytt något när vi varit själva men tillsammans med andra har det varit jobbigt. Jag har inte klarat av att umgås med vackra människor. Då drar jag mig undan. Jag har överhuvudtaget haft svårt för att umgås med folk och göra det trivsamt som alla andra kan.
Annars tycker jag att jag är en ganska positiv person. Jag har alltid jättetrivs med mitt jobb och har haft ett ganska bra liv förutom dessa negativa tankar som alltid, alltid återkommer. Jag skulle gärna vilja veta hur jag ska bära mig åt för att bemästra dessa tankar som färgat hela mit liv och till viss del även min familjs.
Du skriver att du fick och gifte dig med den man du ville ha, att du alltid “jättetrivts” på ditt jobb och i övrigt haft ett ganska bra liv. Att jag framhåller detta beror på att det finns en underton i ditt brev, som visar på att du tror att livet skulle ha varit bättre, gett dig andra möjligheter om du varit vacker – eller i alla fall mindre ful. Du har åtminstone på dessa områden – äktenskap och arbete – som är så väsentliga för vår livskvalitet inte gjort några förluster på grund av utseendet. Förmodligen kan både din man och dina barn visa stolthet över sin maka och mor, men kanske av andra och mer väsentliga skäl än hennes utseende.
Det finns i ditt brev ett visst mått av ilska riktat mot din mor för hennes sätt att betona att snygga killar inte var att tänka på för din del. Det var naturligtvis ett opsykologiskt uttalande av en mor till en tonårsdotter. Det säger mest något om hennes ytliga värderingar på vad som i längden gör att vi människor upplevs som attraktiva. Nog kan jag tycka att det är tragiskt att sådana uttalanden har fått en så oerhört stor betydelse i ditt eget liv. Det som var så fel har också blivit ditt rättesnöre, när det gällt att bedöma människors värde – och då framförallt ditt eget. Du skriver att ni har inte umgåtts med vackra människor – då har du dragit dig undan. Har du tänkt på så många trevliga, intressanta människor som du missunnat dig själv och din man att lära känna bättre. Och kanske har många personer också känt sig obegripligt utfrusna från din sfär – en person de gärna velat stifta närmre bekantskap med.
Du undrar nu hur du ska tackla alla dessa negativa tankar, som “alltid” återkommer i ditt liv. Ett sätt tror jag är att fundera över vilka värderingar vill du ge till dina egna barn. För inte vill du väl överföra dessa ytliga, utseendefixerade värderingar som du själv övertagit av din mor. Jag vet inget om dina barns ålder – kanske är de sedan länge vuxna och utflugna. Men jag tror att det inte är försent att prata med dem. Fråga dem vilka bilder de har med sig från sin barndom om vad som gör att de gillar respektive ogillar en person. Vilka mänskliga kvaliteter hos någon gör att de tycker om vederbörande? Var glad om det visar sig att dina barn värdesätter andra sidor och egenskaper än du själv delvis har gjort. Prata också gärna med din man. Det kanske gör att vissa abrupt avbrutna kontakter i hans liv kan bli mer förståeliga i ett nytt perspektiv. Din egen rädsla och fixering tror jag kommer att successivt minska härigenom. Ju mer du vågar ge uttryck för din känsla av underlägsenhet, desto mer kommer du att växa i egen betydelse och avståndet kommer att bli allt större till yttre skönhet som värderingsgrund för dig själv och andra. Du har så många andra goda värden som behöver lyftas fram. Lycka till med det.
