Jag känner mig inte hemma i mitt eget hem!

Jag bor med min kille på en mindre ort i en liten lägenhet som jag köpt. Han har två söner i ett tidigare äktenskap som är 13 och 20 år. Relationen till f.d. hustrun är inte bra. Jag vägrar träffa henne för hon har gjort och sagt så mycket dumt.

Jag ville flytta från orten men det ville inte min kille. Vi hyrde ett hus i andra hand som vi tvingades lämna. Resultatet blev att vi nu bor ännu närmare hans exfru. Jag vill ha barn men han tycker att det räcker med de två han redan har. Pojkarna kommer och går som det behagar dem. De hjälper aldrig till med något och ställer bara en massa krav. De är bekväma och lata. Om jag säger till dem när de gjort något fel så får jag höra att jag inte ska uppfostra dem. Och säger jag inget så är det också fel. Jag har sagt till min sambo att jag inte älskar hans barn men att jag respekterar dem. Nu känner jag att jag ledsnat på dem.

Fast jag äger lägenheten och det mesta av alla saker i den så känner jag mig inte hemma. Jag stortrivs på mitt jobb och tar gärna extrapass bara för att slippa vara hemma. När jag är ledig en helg vill jag att vi ska hitta på något tillsammans, bara han och jag. Men det går inte för då ska vi ha barnen. Ibland kan det bli varenda helg under en månad.

Jag har tagit upp detta med min sambo men han slår bara ifrån sig. Vårt förhållande knakar i fogarna. Han är livrädd att jag ska göra slut. Det gjorde jag en gång men han kom krypande och jag tog honom tillbaka. Först var det bra ett tag men snart var allt som vanligt igen. Nu har mina arbetskamrater börjat se att jag blivit alltmer nedstämd. Livsgnistan är borta. Sexlivet likaså. Ibland tröstar jag mig med sprit trots att jag nästan aldrig druckit tidigare. Vad ska jag göra, tycker du?

Livet ska verkligen inte behöva vara så som du har det. Inte undra på att du är både ledsen och trött på förhållandet. Ditt nuvarande sätt att ibland komma förbi svårigheterna genom att arbeta mera eller ta till spriten är naturligtvis dåliga lösningar på ett problem, vilket varken minskar eller förändras genom de åtgärderna. Du skriver inget om din egen ålder eller hur länge er relation varat, men det som tydligt framkommer ur ditt brev är din sambos totala brist på lyhördhet för din situation – hur du har det och hur du mår. Det är alltid oroväckande i en samlevnad om den ene bara vill tillgodose egna behov och sedan slår sig till ro med att nu är allting bra. Du skriver bl.a. att du gärna vill ha barn, något som din sambo avfärdar med att han redan har två. Självklart finns det många relationer av mycket god kvalitet, där man inte har barn, varken egna eller gemensamma. Men det är ett stort och viktigt beslut att bestämma sig för att leva ett liv tillsammans utan gemensamma barn. I en dialog kring detta väcks mycket frågor och motfrågor och naturligtvis många starka känslor. Vi behöver både bli sedda och förstådda i de önskningarna och behoven för att kunna fatta ett av båda accepterat beslut. Men om man bestämmer sig för att inte skaffa sig gemensamma barn, så måste livet i övrigt ha mycket värdefullt innehåll och vara källa till känslomässig näring och förståelse. Din beskrivning av er relation verkar ligga långt från den ömsesidighet och respekt som behövs för att båda ska må bra.

När det gäller förhållandet till sambons barn har du naturligtvis både rätt till och skyldighet att vara med om beslut som i allra högsta grad påverkar också din vardag. Visst är det positivt att ha ett öppet hem för barnen, men självklart bör det finnas gränser för vilka friheter de får ta sig om umgänget ska vara till glädje för er alla. Det är inte lätt för dig att påverka barnen till ett mera hänsynsfullt beteende om pappan är mera släpphänt i sin fostran. Ska ni fortsätta att leva tillsammans måste han ta större föräldraansvar för barnen. Han behöver ibland också ta ansvar för obekväma beslut – det ingår i föräldraskapet.

Du skriver att du inte känner dig “hemma” i ditt eget hem. Att känna sig hemma förknippar vi gärna med trygghet, närhet och stabilitet. Det lider du brist på just nu. Att du trivs bra på arbetet sammanhänger säkert med att du där – förutom själva jobbet – får mycket stimulans och känslomässig näring i pålitliga relationer. Så länge du har ork och initiativförmåga kvar tror jag att det är viktigt att du snabbt ser till att förändra din nuvarande situation. Du behöver samtala med någon utomstående – gärna en familjerådgivare eller kurator på orten. Den stora frågan är troligen om din sambo är förmögen till den förändring du behöver för att ha det bra i er relation. Här duger inga kortsiktiga löften utan det handlar om en förändrad syn på sig själv, den andre och förutsättningar för ett fungerande samspel. Bara du vet om du vill och orkar engagera dig i det arbetet – för det är verkligen ett arbete att tillgodogöra sig de nödvändiga insikterna för respektfull samlevnad. Om inte det är möjligt bör du själv ta initiativ till och kanske beslut om separation. Du har många år kvar att kunna skapa ett gott liv i ömsesidiga relationer. Lycka till med det.