Min sambo vill fortfarande umgås med gamla flickvänner!

Jag har problem i mitt förhållande. Min kille tycker att han kan ha kvar sina tidigare kvinnliga vänner att e-maila med och även träffa ibland. Detta umgänge via datorn sker ofta. Jag tycker inte om det men har bara att acceptera. Jag tycker vi ska ha gemensamt umgänge och sluta umgås på var sitt håll med personer av motsatta könet. Han tycker inte att han ska behöva ändra på någonting från sitt tidigare liv bara för att vi är tillsammans. Han vill också kunna leva “sitt eget liv”.

För mig är det självklart, att om ett förhållande ska fungera så måste man lämna en del av det gamla livet bakom sig för att tillsammans bygga upp något nytt och bra. Jag älskar honom och vill leva tillsammans med honom men det känns som jag inte klarar detta. Han säger att han älskar mig men jag tycker det är konstigt att han då inte vill lyssna på mig. Kanske är det mig det är fel på men jag mår inte bra av detta. Annars kommer vi väldigt bra överens. Ska jag lämna den man jag älskar för att han har detta behov av att umgås med gamla väninnor?

När du i ditt brev talar om “kvinnliga vänner” är jag inte riktigt klar över om du enbart menar flickvänner, som din sambo tidigare haft en kärleksrelation med, eller om du också inkluderar kvinnliga vänner överhuvudtaget. Det finns ju en inte oväsentlig skillnad mellan dessa kategorier “vänner”, som kan ha betydelse för hur du reagerar på hans kontakt med dem. Av ditt brev framgår ingenting som pekar på hur gamla ni själva är idag, vilket också kan ha betydelse för hur livet hittills gestaltat sig för er båda och hur stabil den bekantskapskrets är, som ni redan var och en hunnit etablera. Ju äldre vi är när vi möts första gången och tycke uppstår, desto troligare är det att vi engagerat oss i hobbys, intressen och aktiviteter, som är av stor betydelse för en meningsfull fritid och ett hyggligt liv. Jag tror att det generellt är viktigt i en relation att vi både gör saker tillsammans och har ett gemensamt umgänge, samtidigt som var och en tillåts att fortsätta med de intressen vi redan etablerat innan vi träffade varandra. Kan vi engagera den andre parten i det, så är ju det ett extra plus. Är han eller hon helt ointresserad, så får vi oftast acceptera det och fortsätta på egen hand som tidigare. I de aktiviteterna kan det naturligtvis ingå vänner av både egna och motsatta könet.

Du skriver att din “kille” inte tycker att han ska behöva ändra på någonting av sitt tidigare liv för att ni är tillsammans. Jag förstår att du blir frustrerad av ett sådant uttalande. Självklart innebär etablerandet av en ny kärleksrelation att vi upptäcker och upplever saker tillsammans. Innehållet och kvaliteten i den relationen gör att vi självmant är beredda att ge tid och engagemang åt det nya. Annars säger vi ju indirekt att “jag vill ha dig” men det får inte “kosta mig” någonting. Det blir naturligtvis lätt att motparten känner sig mindre viktig i ett sådant sammanhang. Det är något av detta jag tycker ditt brev genomsyras av. Känslan av att inte vara tillräckligt viktig i hans tillvaro. Så betydelsefull att det är värt att avstå från något annat för att få vara tillsammans med dig.

Bara du själv kan genom erfarenhet från tidigare relationer veta om du har lätt för att uppleva svartsjuka, om detta är något som du känner igen sedan tidigare. Svartsjuka kan vi alla känna av ibland, men vi brukar också vara medvetna om att vi har en sådan tendens som är extra lättväckt. Om du inte tidigare har känt av den oro och osäkerhet, som du nu upplever, så finns det all anledning att försöka få tag på vad denna oro handlar om. Din kille säger att han älskar dig och det är naturligtvis mycket positivt. Samtidigt finns det någonting i hans sätt att vara, som gör dig orolig intill förtvivlan. Kan det vara så att din kille har ett behov av att “odla” den osäkerheten hos dig. Det är inte helt ovanligt att en part i en relation, medvetet eller omedvetet, kan hålla igång den andres svartsjuka för att därigenom få oupphörlig bekräftelse på sin egen betydelse. Om han avsiktligt sätter igång din oro, så finns det ju bakom det en osäkerhet hos honom själv.

Jag vet alldeles för litet om er båda för att veta om “problemet” ligger mest hos dig, hos honom eller är jämnt fördelat mellan er. Att det idag är ett stort problem i er relation förstår jag. Jag är däremot övertygad om att vi i en god kärleksrelation kan ha både manliga och kvinnliga vänner, tillsammans och var och en för sig, utan att det behöver vara hotfullt för någon part. Att din kille säger att han älskar dig är gott och väl men det viktigaste är inte hans ord utan att du känner dig älskad. Detta måste ni prata vidare om. Det är troligen bäst om du inte säger så mycket om vad han bör eller inte bör göra – utan mer utgår ifrån hur det han gör påverkar dig. Om han älskar dig kommer han att vara lyhörd för det du säger. Lycka till med den dialogen.