Min mans otrohet har smutsat ner mitt hem!

Hur ska jag få hjälp att komma ur den kris jag hamnat i pga att min man varit otrogen här i vårt eget hem. Det...

Hur ska jag få hjälp att komma ur den kris jag hamnat i pga att min man varit otrogen här i vårt eget hem. Det känns så fruktansvärt, så förnedrande och är så ruttet gjort, att smutsa ner vårt hem på ett sådant sätt. Han har ångrat sig och jag har förlåtit honom, men innerst inne kan jag inte förlåta och glömma. Jag vantrivs i huset och blir påmind varje dag om vad som hänt. Jag har inget intresse av att pyssla och städa som jag gjorde förr utan gör bara det jag måste.

Min man förstår inte detta. Han säger att det inte är husets fel och det är det ju inte i och för sig. Men för mig är huset så nersmutsat att det inte går att få rent efter det som hänt. Min man vill inte sälja huset. Han har själv byggt det, skulden är betald och billigare än så här kan man inte bo.

Det som hänt är så ofattbart eftersom min man alltid haft så bestämda åsikter om vad som är rätt och fel. Han kritiserar gärna andra för deras brister men är själv hyperkänslig för kritik. Han har lätt för att bli svartsjuk och varje dag vill han höra att jag tycker om honom.

Vi älskar varandra och vill leva ihop. Men hur ska jag kunna bo kvar där en annan kvinna delat min säng. Jag klarar inte av att vara ensam i huset. När min man arbetar eller är ute så går jag på promenader eller i affärer. Jag sover oroligt, har lätt till tårar och känner mig osäker. Allt det fina vi upplevt i huset är borta. Det känns inte som mitt hem längre.

Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:

Det är inte underligt att hela du är i uppror efter din mans otrohet, som dessutom skedde i ert hem. Du skriver inget om det var en enstaka händelse eller hur du fick vetskap om det hela. Det kan ha stor betydelse för hur du hanterar ilskan, sorgen och kränkningen.

Ämnet otrohet har engagerat människor i alla tider och någon har formulerat att upplevelsen av – eller hotet om – otrohet kan vara väl så skräckfyllt som tanken på ett tredje världskrig. Det är ofta mycket starka krafter som sätts igång när otroheten väl är ett fullbordat faktum. Kvaliteten i den ordinarie relationen liksom våra individuella förutsättningar påverkar naturligtvis hur vi arbetar oss igenom en sådan händelse. Otrohet finns ju som en potentiell möjlighet i alla kärleksrelationer men visst är det långt mellan impuls till konkret handling.

Varför gör nu otroheten så ont? Parförhållandet ger oss ju inte bara “kärlek” utan också ett värde. På samma sätt kan otroheten ta bort detta värde. Vi känner oss utbytbara, kasserade, kränkta och mycket runt omkring oss raseras. Det är en naturlig första reaktion och den fasen måste få ta sin tid. Händelsen har känts “omöjlig” för dig, eftersom din man uppträtt som något av en moralist. Han vet precis hur saker ska vara, åtminstone när det gäller andra människor. Detta tillsammans med hans “hyperkänslighet” och tendens till svartsjuka kommer att utgöra en svårighet för dig att bli mottagen med alla dina motstridiga tankar och känslor. Det som väcker hans skuld vill han helst ska vara avklarat, särskilt som hans beteende rimmat så illa med hur han bör vara som make och medmänniska. Och han vill gärna ha kärleksbevis från dig för att själv leva trygg i att hans handlande inte ska få några konsekvenser. Naturligtvis behöver inte en otrohet spoliera ett långt äktenskap. Det finns oftast en väg tillbaka, men den är ingalunda alltid den bekvämaste vägen.

Jag tror att din oroliga sömn och lätthet till tårar handlar om att du inte tillåtit dig själv att uttrycka alla dina blandade känslor inför otroheten. Underförstått i ditt brev ligger att det är viktigt att skona din man från obehag och konsekvenser eftersom han är en känslig person. Det må så vara att han är det, men det får inte innebära att du lägger lock på dig själv för att inte uppröra honom. Fortsätter det så kommer du aldrig att bli känslomässigt färdig med denna händelse. Oberoende av om han ogillar vad du säger, så måste du få formulera dig fullt ut. Hans kärlek och omsorg om dig kan han visa just genom att orka vara närvarande i din smärta. Först då kan smärtan bli övergående. Du skriver att du sagt till din man att du förlåtit honom, samtidigt som du är klok nog att inse att så inte är fallet. Förlåtelse och framförallt försoning är något som mognar fram. Det är ofta en lång process som kommer till stånd först när vi balanserat ont och gott i relationen. Och fått uttrycka alla de känslor av hat, ilska och förnedring, som just nu är en del av din vardag.

Du skriver att du har svårt att sköta hemmet på det sätt du tidigare gjort. Det låter rimligt med hänsyn till att din man är så förknippad med huset? han har t om byggt det själv. Detta är en del i din protest, och som du troligen skulle kunna formulera väl så bra i ord. Har du möjlighet att få uppgiften utförd av någon annan under en tid så försök med det för att avlasta ditt eget dåliga samvete. Annars gör du dig själv till den “bov” du egentligen tycker att han är.

Du skriver att ni älskar varandra och det är naturligtvis en mycket god grund att stå på för att gå vidare i äktenskapet. Men du måste också ta till dig att kärlek är inte den enda – kanske inte ens den mest dominerande känslan – du har just nu. Jag hoppas att du i en dialog med din man kan få uttrycka detta. Om det ändå känns omöjligt att bo kvar i huset så är det viktigt att du förmedlar den inställningen innan du huvudstupa flyr därifrån. Blir boendet förenat med ständig olust, så kommer du att utveckla symtom av andra slag, och det gynnar inte någon av er. Lycka till med att ta den plats du behöver för dig själv och dina känslor. Otrohet kan bli en möjlighet till förändring och förbättring i samvaron efter den första känslan av hotande katastrof.

Scroll to Top