Efter tio års vård i hemmet, ständiga nattvak och total isolering från allt socialt umgänge tvingades jag se till att han placerades på ett sjukhem. Hans reaktion var vrede och hat mot mig, men jag hade mycket stöd från barnen och sjukvårdspersonalen. Jag återtog mitt yrke och skötte firman fram tills dess jag härom året gick i pension.
Min man är elak och spydig mot personalen och vi har haft otaliga möten om hans beteende. Han har ett eget stort rum, daglig tidning, radio, TV, video och dator. Han är nästan helt förlamad men får all tänkbar hjälp och har en elstol som han kan köra både inne och ute. Han söker inte kontakt med någon utan öser sin galla över allt och alla. Jag hälsar på honom 4-5 timmar minst två gånger i veckan och då är han mycket krävande. Han vill bara prata om sitt, om hur illa behandlad han blir, och detta malande pågår i all oändlighet.
Jag lever ett aktivt pensionärsliv med kurser, resor och har många vänner. Jag mår numera så dåligt med ångest och huvudvärk i samband med varje besök hos honom. Ingen av hans syskon eller gamla vänner vill besöka honom. Själv känner jag det som en plikt men jag orkar snart inte längre. All min kärlek tog slut redan efter några års vård i hemmet. Jag mer eller mindre avskyr honom och i hans blickar mot mig finns oftast bara hat. Jag vill göra så mycket annat av mitt liv nu men har inte styrkan att ta mig ur detta. Vad kan jag göra?
Din makes aggressivitet förstärktes tydligen i samband med institutionsvistelsen. Skillnaderna mellan era livsbetingelser blev då mer påtagliga. Du återgick till arbete, familj och vänner och han blev alltmer omvärldsberoende, vilket för honom var kränkande. Att du upplever din make som en elak, misstänksam och gnällig person är inte svårt att förstå. Det är precis så han beter sig och det är svårt för en omgivning att stå ut med. Bakom denna attityd är jag rätt övertygad om att det finns en mycket nedstämd och djupt förtvivlad man som är låst i en för honom förödmjukande livssituation och som har mycket begränsade möjligheter att påverka sin tillvaro. Missnöjet med sitt liv samt oförmågan att uttrycka en adekvat sorg över situationen, gör att aggressiviteten inte tar slut. Den hämtar sin näring i förtvivlan och maktlöshet. Ångesten får visst utlopp genom spydigheten. Kan han inte glädja någon, så kan han i alla fall beröra någon genom sina elakheter och känner sig då inte helt maktlös.
Hur ska de kommande åren ska bli så positiva som möjligt för dig? Mycket i ditt liv tycks vara givande. Du har ett aktivt pensionärsliv och det ska du naturligtvis njuta av och utveckla. Du behöver många goda och närande upplevelser för att klara av besöken hos din man. Jag tror också att det är viktigt att du tidsmässigt avgränsar besöken hos honom. Ingen av er mår bra av denna tärande situation. Du skriver att all din kärlek är slut och även om du inte medvetet visar det, så är det klart att du inte kan dölja det för honom. Han är säkert hyperkänslig för alla former av avvisanden. Du varken ska eller kan visa en kärlek som inte finns. Men genom att prata om de känslor som finns idag, en viss omtänksamhet och medmänsklighet, så kanske du kan få honom att förstå att detta kan du fortsätta att ge honom om era möten inte enbart är negativa. Finns det någonting kvar av det som du en gång blev förälskad i? Kan ni kanske mötas i en dialog om det? Hans bristande intresse för ditt liv tror jag handlar om smärtan i att se dig intakt, när hans eget liv är totalt förändrat. Du måste sätta gränser för vad du kan och vill ta emot. Det kommer på sikt att gagna er båda. Jag tror att din man skulle ha god nytta av en terapeutisk kontakt. Den kan inte förändra situationen men kanske upplevandet om alla motstridiga känslor fick komma till uttryck. Gör ett försök att ta upp frågan men släpp den också om du inte alls får gehör. Lycka till med att “avgränsa” till nytta för er båda.
