Min make föddes utom äktenskapet. I kyrkobokföringen hade en man noterats som fadern. När min make avled blev jag upplyst av boutredaren om att den uppgivne fadern avlidit flera år tidigare. Boutredaren hade först utgått ifrån att den man som min makes mor var gift med även var hans far. Men sedan hittade boutredaren den andre mannens namn och skällde ut mig för att jag inte kände till detta. Han grälade på mig för att där fanns en hel radda halvsyskon han nu måste spåra upp.
Min man fick aldrig något meddelande om sin fars död och kunde självfallet inte bevaka sin arvsrätt. Det är ju märkligt att man inte utforskade om fadern hade något tidigare barn. Min make var aldrig noterad i faderns personakt men omvänt var denne man noterad i min makes personakt. Min make skänkte under sin livstid aldrig en tanke åt detta, särskilt som fadern ju aldrig hörde av sig eller betalade underhåll. Var fadern bodde eller om han överhuvudtaget fanns i livet var under alla år okänt för min make.
Det må ju vara en sak att min man på så sätt blev lurad på arvet efter sin far. Värre är ju att boutredaren nu sätter igång med denna undersökning för att finna fadern. Orsaken till det är att vi själva inte har några barn, och eftersom det inte finns några bröstarvingar så ska faderns övriga barn ärva min man. Det handlar om en far som gav sig av utan tanke på varken mor eller barn, en utstuderad fähund som aldrig gjorde rätt för sig. Ändå ska han ärva efter min man!
Denna undersökning ger ingen arvsrätt till sonen i efterhand men däremot till fadern trots att denne är avliden. När jag går bort ska alltså dessa halvsyskon ärva allt efter min make.
Så händer det i samband med din makes död att hans far står uppgiven i hans handlingar. Helt plötslig får din nu avlidne make en “hel radda” syskon som han ej fick chans att lära känna. Här ligger naturligtvis en stor sorg i att han – åtminstone under de sista åren av sitt liv – inte fick tillfälle att stifta bekantskap med dem. Efter det första stora överraskningsmomentet på ömse håll kunde kanske en relation ha uppstått mellan honom och något eller några halvsyskon. Och den man som var hans biologiska far hade kunnat få ett “ansikte” via berättelser och foton.
Om släkten hade varit känd för er båda hade ni också kunnat vidtaga gemensamma åtgärder angående era tillgångar efter bådas frånfälle. Hade kontakten slagit väl ut hade din make kanske inte haft något emot att hans halvsyskon eller deras efterlevande fått ärva något efter honom. Hade den slagit mindre väl ut kunde han aktivt ha sett till att så inte blev fallet. Du skriver inget om eventuella släktingar på din sida, men finns det sådana hade ni kunnat skriva ett testamente till deras eller någon annans fördel. Alternativen hade varit många.
Visst kan det kännas orättvist att “fel” personer ska ärva. Jag vet ingenting om storleken på dina tillgångar, men oberoende av om det är mycket eller litet så vill jag ge dig framförallt ett råd. Försök att njuta av livet! Unna dig så mycket som möjligt. Du kan, om du vill och orkar, göra av med allt intill “sista kronan”. Ingen missunnar dig det. Det viktigaste är att du inte fastnar i din besvikelse och därmed lägger tid och ork på saker som inte främjar ditt välmående. Om du sedan vill kan du ju testamentera din del till person eller ändamål, som du själv bestämmer.
