Hur ska pojken bli fri från sin dominante far?

Två nära släktingar till oss har en son. Han är 35 år och har i hela sitt liv varit styrd av fadern. Pojken fick lov att flytta hemifrån i 20-årsåldern men varje dag måste han äta middag efter jobbet hos sina föräldrar. De kollar hans lägenhet varje vecka. De har t.o.m. tillgång till hans bankkonto. Han får inte ta ut pengar själv. Det är alltid föräldrarna som gör det.

Sonen hade en gång en flickvän men hon passade inte pappan. Hur ska denna pojke kunna få en egen familj? Snart är det ju för sent. Han vågar själv inte sätta sig upp mot pappan.

Det är lätt att förstå att ni är bekymrade för er unge släkting. Det liv han för är ju inte vad vi väntar oss av en 35-årig man med eget boende. Visst kan många unga människor vara mer eller mindre beroende av sina föräldrar t.o.m. ganska långt upp i åldrarna. Men att någon är så bunden och så kontrollerad som ni beskriver hör till ovanligheterna. Som utanförstående iakttagare vill ni ju också gärna “puffa på”, så att den unge mannen kan stå på egna ben innan det blir för sent med familjebildning m.m. Och er frustration ökar med tiden eftersom inget händer.

Er beskrivning av situationen är ganska knapp och ger föga upplysning om vad som kan ha orsakat att familjesamspelet ser ut som det gör. Visst framkommer det tydligt att det är fråga om ett par överbeskyddande föräldrar, som ännu idag ger påfallande litet spelrum för sonen att agera på egen hand. Varje ung människa måste för att kunna utvecklas få utrymme för att både lyckas och misslyckas och växer genom att lära sig hantera både med- och motgångar. Ibland kan ur ett långvarigt beskyddande uppstå ett egenbehov hos föräldrarna, som dessa senare har svårt att släppa. Nu brukar ju de flesta barn och tonåringar med stigande ålder och mognad ändå sätta stopp för föräldrarnas alltför intensiva inblandning i deras liv. Men detta har tydligen inte skett i denna familj. Varför så inte är fallet kan vi bara spekulera om.

Vi måste som föräldrar alltid överväga vad vi tror att våra barn klarar av på egen hand och vad de behöver få hjälp med. Generellt sätt så har föräldrar som själva är litet ängsliga till sin läggning mindre tilltro till sina barns egna förmågor. Men så småningom visar barnen själva att det går att låta dem klara av allt större uppgifter på egen hand. Visst misslyckas de ibland men det är oftast ingen katastrof utan ingår som ett led i vuxenblivandet. Vi måste som föräldrar orka med att se barn som ibland är ledsna, för att vara sorgsen är också en del av livet. Oftast kan barn mycket mer än vi tror. Den för vår utveckling nödvändiga “protesten” mot alltför vittgående föräldradominans har uppenbart inte skett i detta fall. Sonen vågar inte säga “nej”, och han har funnit sig i att bli omhändertagen, antingen p.g.a. rädsla eller bekvämlighet – förmodligen båda delar.

Idag kan sonen troligen inte separera från föräldrarna utan att få hjälp utifrån. Men för att en sådan förändring ska komma till stånd så måste någon av parterna – sonen själv eller föräldrarna – på något sätt förstå att förändring är en nödvändighet. “Lidandet” i situationen måste uppväga fördelarna för att något ska hända. Kan det vara så att det i den aktuella familjen finns en “familjehemlighet”, som eventuellt kan handla om att sonen har en dold sjukdom eller svaghet, som föräldrarna inte vill prata om utan döljer genom sitt minutiösa omhändertagande? Kanske skulle ni som nära släktingar med försiktighet kunna närma er familjen för att få svar.

Det är viktigt att förhålla sig ödmjuk till andra människors livsval, även om vi tycker att de gör konstiga val. Naturligtvis har vi möjlighet att ställa frågor eller göra påpekanden, särskilt om detta görs med avsikten att vilja vara till “hjälp”. Det märks ju att ni vill sonen väl och det hoppas jag att ni får chans att förmedla utan att hans situation blir försämrad genom det.