Men vi kunde inte vara ifrån varandra utan träffades igen och är fortfarande tillsammans. Allt har fungerat så bra. Jag älskar honom och våra barn kommer bra överens. Jag har också fått ett jättefint förhållande till hans barn. En dag sa hans son “Vilken tur att jag har dig när mamma inte är här. Då kan du vara min mamma!” De är så snälla och gulliga hans båda barn. Och min kille är en underbar pappa, det har även min dotter sagt om honom.
Men en dag flyttade hans f.d. fru till en storstad långt härifrån och tog barnen med sig. Hon lovade först barnen att få komma hit varannan vecka och även att själv flytta tillbaks om barnen inte skulle trivas i staden. Sedan ändrades det till att barnen bara fick besöka sin pappa en helg i månaden. Senast de var här var i somras. Sedan dess får de inte alls komma till honom och han får inte ens prata i telefon med dem.
Detta har blivit ett svårt slag för honom. Han älskar sina barn och mammans tal om att barnen inte mår bra hos honom är bara påhitt. Det som hänt tär mycket på vårt förhållande eftersom han bara har ork för att tänka på dem och det förstår jag ju. Min kille har skaffat en advokat men jag tycker inte han får mycket stöd där. Vad ska han göra för att få bättre hjälp?
Han vill kämpa för sina barn men nu hör jag allt oftare att han inte orkar mer. Han är så ledsen. Jag har föreslagit att han ska söka hjälp hos en psykolog men han vill inte det. Vad tycker du? Hur ska vi reda ut detta?
Du beskriver en ganska ideal situation, där du träffar en man och sympati uppstår inte bara mellan er vuxna utan också mellan er och barnen och barnen inbördes. Du märkte tidigt att han var en fin pappa. Under en period kände du dig t.o.m. åsidosatt p.g.a. hans helhjärtade engagemang i sina barn och er relation bröts för att senare återupptas. Du beskriver en nära och kramgod kontakt mellan dig och din väns barn. Det är säkert inte omöjligt att denna goda kontakt verkat provocerande på barnens mor. Dessförinnan hade ju pappan inte bara umgängesrätt utan troligen gemensam vårdnad med barnen boende hos sig varannan vecka. Om mamman då hade upplevt kontakten med pappan som dålig för barnen, så hade hon naturligtvis inte medverkat till detta. Något utanför pappa-barn relationen har troligen fått barnens mamma att reagera på detta nästan drastiska sätt. En pappa som gärna, mycket och regelbundet varit tillsammans med sina barn kan inte plötsligt bli en olämplig person att t.o.m. prata i telefon med.
Jag tror att det är viktigt att din vän agerar snabbt. För att inte verka alltför provocerande på modern, så bör han skriva ett brev till henne (med kopia) och uttrycka sin besvikelse över det sporadiska umgänget med barnen och be om ett samtal för att komma överens – allt för barnens bästa. Hon får några dagar på sig att reagera och komma med egna förslag. Sker inte det så ska pappan kontakta Familjrättsbyrån i den stad där barnen nu bor. Om ingen förändring kommer till stånd ska han vända sig dit och begära samarbetssamtal, till vilka båda föräldrarna blir kallade.
Har pappan tillsammans med mamman juridisk vårdnad om barnen så har han också möjlighet att åka dit och träffa såväl barnen själva som skolpersonal och eventuell fritidspersonal i barnens nära omgivning. Har han inte vårdnad utan enbart umgängesrätt, så kan t.ex. läraren neka att prata med fadern annat än i moderns närvaro. Viktigt är att din vän inte fastnar i sin helt förklarliga sorg och besvikelse utan kämpar för barnens rätt till sin far med de medel som står till buds.
Din uppgift blir att på alla sätt stödja honom i hans försök att få återupprättat den goda kontakten med sina barn. Jag hoppas att din kärlek och omsorg om honom räcker till det utan att du själv kommer att uppleva dig “försummad”. Jag tror säkert att när den här konflikten är löst på bästa sätt, så finns det tid och utrymme för er relation.
