Vår dotter hade höga krav på sig själv. Hon var duktig i skolan och fick mycket beröm. Hon gick ut gymnasiet med goda betyg och fortsatte att studera. Influerad av vänner blev hon vegetarian men fick sedan ätstörningar, först anorexi och sedan bulemi. Hon blev inlagd på sjukhus men personligen tror jag inte att det var något fel på henne utan det var snarare ett försök till utpressning mot mig.
Jag hade själv legat nära två månader på sjukhus då vi fick börja gå på terapi hos psykolog tillsammans med vår dotter. Dessförinnan hade hon anmält mig till socialen för att få hjälp till en egen lägenhet. Hon drog en snyfthistoria om att hon inte kunde bo hemma p.g.a. bristande städning. Samtalet med socialen gick mest ut på att vi skulle betala så mycket som möjligt.
Vår dotter besöker oss aldrig numera men en dag om året vill hon att vi ska komma. Det är julafton. Jag tror att hon är mycket ensam även om hon har några trogna vänner. Mot deras föräldrar uppför hon sig som en “svärmorsdröm”. Mot oss är hon helt annorlunda.
Nu är hon 25 år. Hon har varit sjukskriven för depression i snart två år. Det dröjde ett halvår innan jag fick veta det. Hon får mediciner och går på samtalsterapi. Men jag tror att hon överdriver och förstorar allt. Hon tillskriver mig alla dåliga egenskaper och säger att jag varit en dålig mor. Hon säger att hon varit deprimerad sedan ettårsåldern och vill inte minnas något positivt. Hon menar att jag fördärvat hennes ungdom och kommer med en rad anklagelser om vad jag gjort och inte gjort. Hon tycker mycket om sin pappa och det är jag glad för. Ibland undrar jag om hon är deprimerad eller allt är ett utslag av ren elakhet. Vad tror du?
Du berättar om ett efterlängtat barn
en gladlynt, positiv flicka, duktig i skolan och med många fritidsaktiviteter. Din ambition och upplevelse var att dottern fick mycket kärlek och beröm som barn. Så blev du sjuk. Du skriver inte på vilket sätt du var sjuk eller hur länge det varade, men ett resultat var att du slutade att städa. Ungefär samtidigt slutade dottern att ta hem vänner och bristande städning blev ett konfliktämne. När du senare låg på sjukhus blev dottern inlagd för sin anorexi (självsvält) och bulimi (hetsätning). Då måste just ätstörning ha varit ett dominerande symtom i hennes problembild. Det blev hennes sätt att hantera sin verklighet när hon inte mådde väl. Jag håller det för närmast uteslutet att hon skulle kunna lura en hel yrkeskår i syfte att uppnå något annat än att få hjälp för sin sjukdom.
Här började det att gå snett i er relation. Tyvärr ledde varken kontakten med psykologen eller “socialen” till att ni fick hjälp att etablera en bättre dialog. Det känns som om motsättningarna i stället förstärktes och ni föräldrar kände er attackerade mer än förstådda. Det är ledsamt att dessa kontakter inte gav upphov till något som förbättrade situationen.
Nu är din dotter sjukskriven för depression. Det tog ett halvt år innan du fick veta detta. Kanske kan din inställning att hon “överdriver och förstorar allt” vara en anledning till att hon inte pratar med dig om hur hon mår. Du skulle ha oändligt mycket att vinna på att visa din dotter att du “förstår” att hon inte mår psykiskt bra och att du verkligen vill ta både henne och hennes sjukdom på allvar. Vad som är svårt för oss föräldrar är att ta emot barnens besvikelse över hur de blev behandlade i sin barndom. När dottern säger att hon varit deprimerad sedan ettårsåldern så gör det ont i dig. Du ser framför dig en gladlynt flicka som fick mycket kärlek, och hon vill förmedla att någonting har fattats. Ni hamnar på kollisionskurs och tyvärr fastnar ni där. Det är inte lätt att ta emot kritik när man gjort “allt”, men ibland kan det vara förlösande att stå ut med det för att senare uppnå en ömsesidig förståelse. Vi kan inte ändra vår barndom, men med hjälp kan vi förändra vår syn på barndomen. En sådan hjälp är när föräldrar kan förstå att allt väl de ville inte kändes lika väl för barnen. Att nå dit innebär en mognad för båda parter.
Mitt råd till dig är att söka en professionell samtalspartner. I ditt brev framkommer ett mått av fientlighet, som du tillskriver dottern och som riktas mot dig. Denna känsla blir förtärande för dig att bära i längden och i den mån dottern märker det är det förödande för er relation. Jag tror att du med hjälp kan få tag på den kärlek som också finns i dig bakom all besvikelse. Kan du sedan förmedla något av den till din dotter idag, så tror att det finns goda förutsättningar för att ni kan mötas som vänligt inställda vuxna.
