Varför blir ensamma utstötta?

För en tid sedan var jag på en sällskapsresa för pensionärer. Det var en bussresa som gick till Paris och det var en fantastiskt trevlig resa med fint program, god mat och många fina sevärdheter. Ändå kände jag mig arg och sårad när jag kom hem. Varför? Jo, för att vi ensamstående behandlas så illa. Och det är inte första gången jag upplever det.

Det verkar som att alla par söker sig till varandra. Jag som är ensam hamnar utanför hela tiden. Visst kan jag byta några ord och en eller annan artighet med någon kvinnlig medresenär, men talar jag med en man märker jag ofta hur hans fru blir på sin vakt. Det är som om jag hela tiden har fruarnas ögon på mig, precis som om de tror att jag är ute efter att stjäla deras män. Herregud, vi ska föreställa mogna, livserfarna människor och så beter de sig på det sättet.

Hela tiden finns detta avståndstagande från mig som är ensam. Jag är hel och ren, klär mig helt normalt – absolut inget utmanande – och försöker alltid ha ett vårdat språk. Ändå behandlas jag som om jag hade en smittsam sjukdom.

Kanske tycker du att jag överdriver och visst är det inte alltid att jag känner mig utstött så här. Men tillräckligt ofta. Och visst har jag väninnor som också är ensamstående som jag naturligtvis kan resa tillsammans med. Men det löser inte problemet. Är det för att jag är frånskild som det är så här? Ibland får jag en känsla av att en änka blir bättre hanterad!

Visst kan jag förstå att du känner dig besviken över bemötandet från dina medresenärer. Jag förutsätter att din “kritik” enbart handlar om dem och inte reseledningen. Hur besvikna eller nöjda vi är har mycket med våra förväntningar att göra och hur dessa infrias. Jag tror att vi måste vara klara över att på t.ex en bussresa kan det finnas lika många och olika förväntningar som det finns medresenärer. Många väljer bussresa för att det är praktiskt, ekonomiskt och vilsamt plus att någon stått för val av resväg, hotell och sevärdheter. Vi slipper då göra så många aktiva val under resans gång och kan i stället ägna oss åt att se, uppleva, njuta, roas och förvånas. En del par kan se resan som en chans att ha upplevelser tillsammans som vardagen inte ger utrymme till. Jag tror att den som reser ensam oftast har större förväntan på att knyta nya kontakter och ha trevliga möten med nya människor. Ibland har man tur och det inträffar också. Jag tror även att många par kan vara litet rädda för att gå för “nära” en ensamresenär – att detta väcker en förväntan som de inte är beredda att infria. Det är viktigt att man som ensamresenär har en beredskap för att stundtals vara och känna sig ensam, t.o.m avvisad någon gång, utan att hela resan för den skull känns olustig eller misslyckad. Du skriver att du har vänner som du kan resa med. Försök att växla med det. Ibland är det bra att omedelbart ha någon som man känner förut att dela sina upplevelser med.

Du har tydligen haft en maximal otur på din parisresa. För även om de “äkta” paren varit reserverade, så brukar det ju ofta finnas en eller flera andra ensamresenärer att knyta kontakt med. Det är svårt nog att ändra på sig själv ibland och naturligtvis ännu svårare att förändra en omgivning som man inte ens har en relation till eller är viktig för. Jag tror att det enda du kan göra är att vara öppen, positiv och lagom kontaktsökande – vilket du säkert redan är – och hoppas på att någon eller några i resesällskapet ser dig som en angenäm bekantskap, vilken de gärna vill utveckla. Civilståndet tror jag inte har någon betydelse – en änka är väl inte mindre “farlig” än en frånskild i detta sammanhang. Lycka till med nästa resa.