Ska jag försörja min man på gamla dar?

För 45 år sedan gifte jag mig med min nuvarande man. Jag väntade barn och allt gick väldigt fort. Några tankar på framtida ekonomi eller äktenskapsförord fanns inte då. Under alla år har jag arbetat heltid, bortsett från fyra månader då vårt barn föddes. Nu är jag pensionär. Vi har alltid haft “delad ekonomi”, d.v.s. jag har stått för mat, kläder till mig och vårt barn, inköp av husgeråd, linne etc till hemmet. Min man har betalat hyran och det har väl ungefär varit att jämföra med min mathållning. Möbler, radio, TV osv har vi oftast delat på. Samma sak med andra räkningar. Maken har tjänat betydlig mer än jag och har själv bekostat en del annat.

Under 70- och 80-talen var vår ekonomi god. Vi har båda månadssparat under årens lopp men aldrig talat med den andre om hur mycket. Var och en har skött sitt. I samband med att maken fick gå i förtida pension fick han en halv miljon men de pengarna finns inte kvar, menar han. Det mesta “har gått åt” men han har så han klarar sig och pengarna “ligger i madrassen”, säger han. Detta är ju bara trams men han vill inte prata ekonomi utan blir jättearg om jag för det på tal.

Själv har jag ju sparat och tänkt på ett “liv som pensionär” och det känns så fel att han tydligen inte gjort likadant. Jag har tyvärr börjat inse att maken inte alls har den eknomi jag trodde. Han har blivit snål och nu ska det vara millimeterrättvisa när räkningar ska betalas, när det är kostnader för bilen osv. Kärnfrågan är: Ska jag försörja maken på gamla dar? Det känns ju inte alls rätt. Att skriva äktenskapsförord nu går han aldrig med på. Vad ska jag göra?

Även om “kärnfrågan” i ditt brev handlar om ifall du ska försörja maken på gamla dar, så tror jag att den är underordnad den stora frågan i ert liv just nu: Hur ska er gemensamma pensionärstillvaro gestalta sig? Du skriver inte mycket om de delar av ert liv som handlar om annat än ekonomi, men visst framkommer en känsla av sorg och besvikelse över den oginhet och millimeterrättvisa som råder er emellan. Det var säkert inte så du hade tänkt och önskat dig att livet skulle se ut efter ett långt och strävsamt arbetsliv. Det är som om makten över de egna pengarna ger er båda en kontroll över tillvaron, där ni inte får utrymme för någon ömsesidig generositet. Du skriver att var och en har skött sitt. Det sättet att förhålla sig till varandra har troligen varit, om inte bra, så åtminstone acceptabelt så länge en eller båda varit i arbetslivet. Nu kommer den period i ert liv då ni har tid för så väl er själva som för varandra och då vet ni inte riktigt hur ni ska handskas med tid och pengar i förhållandet. Naturligtvis ska du inte fortsättningsvis “försörja” din man, det kan han med stor sannolikhet göra själv. Däremot handlar ju ett äktenskap inte bara om ekonomisk försörjning utan kanske framförallt om att vi hjälper till att tillgodose varandra med känslomässig, social och intellektuell stimulans. Det är viktigt med en gemenskap som sträcker sig utanför de finansiella medlen och det är naturligtvis ännu bättre om den inkluderar våra gemensamma ekonomiska resurser. Gäller bristen på generositet i er relation “bara” pengar eller handlar den om andra områden också?

Jag tror att det är oerhört viktigt att ni kan få igång en dialog kring er relation innan ni båda låser er i olika positioner inför framtiden. För detta tror jag att ni skulle ha glädje av samtal med en professionell utomstående person. Vänd er gärna till familjerådgivningsbyrån i er kommun. Ibland händer det att en känslomässig konflikt tar sig uttryck i bråk om pengar. I så fall hjälper det inte hur exakta kalkyler vi än lägger upp. Det löser ändå inte det bakomliggande problemet. Du beskriver i ditt brev ett ambitiöst och strävsamt liv där du dessutom försökt att planera för pensionärslivet. Det är viktigt att du nu får nytta och glädje av din tidigare framsynthet och inte fastnar i en kamp om medlen med din man. Försök att bjuda honom på att du gärna vill planera åren framöver tillsammans med honom. Om du kan ge honom litet känslomässig generositet, och ni kan få till stånd en konstruktiv dialog, så vill jag tro att du har chans att få mycket tillbaks själv. Är det helt omöjligt att komma till tals med honom, både om ekonomi och annat, så tror jag att du själv skulle ha glädje av att prata med någon för att finna en tillvaro som kan tillgodose dina egna behov.