Min son påstår att jag gjort hans liv outhärdligt

Jag är så förtvivlad och nere. Jag är en kvinna runt 65 år, är gift och har fyra vuxna barn. Min far avled för snart 20 år sedan och min mor gick nyligen bort. Hon var på ålderdomshem de sista åren och blev 92 år. Vad jag saknar dem! Jag hade alltid dem att prata med när jag var trött och nere.

Mina barn är inte gifta men två lever i samboförhållande. De är mellan 35 och 45 år men jag undrar när de ska bli riktigt vuxna. Mitt äldsta barn vill alltid bråka och det är alltid mig han ger sig på. Snart vågar jag inte gå ut eftersom jag är rädd att möta honom. Han tror han är förmer än de andra syskonen. Han påstår att han alltid haft ett “rent helvete” under sin uppväxt och att jag gjort hans liv outhärdligt. Han kan attackera och förolämpa mig på allmän plats, t.ex om vi möts i en butik, och säger att jag “är den största skit som går i ett par skor”. Ibland kan han gå mot mig med ilsken blick och hota mig med knutna nävar. En gång har han slagit på mig. Han vill tydligen se mig död. Men en f.d knarkare har man ingen kärlek till precis, man försöker men när det inte hjälper ger man upp. Min man står också på hans sida ibland.

Hjälp mig innan jag gör något dumt! Jag har fem underbara barnbarn. Jag älskar livet – att resa, köra bil, sticka virka, brodera och dansa. Men ett minus finns – jag är dålig på matlagning. Fast ingen i familjen har svultit för det.

Den situation du beskriver är helt oacceptabel att leva med under en längre tid. Kanske inte så mycket för de reella hotens skull utan mer för den plågsamma rädsla, som har blivit en ständig följeslagare i ditt liv. Den tycks också ha accelererat under senare tid. Du skriver inte mycket om ditt tidigare liv med man och barn, så det är inte lätt att förstå bakgrunden till det intensiva hat, som äldste sonen nu riktar mot dig. Generellt är det så att mycket stark aggressivitet – framförallt mellan familjemedlemmar – handlar om känslan av att ha blivit sviken och/eller upplevelsen av att vara oälskad, övergiven. När det gäller relationen till våra barn är det många föräldrar som bär på en skuld till att det gick som det gick, särskilt om ett barn på något sätt hamnar snett i livet. Nästan alla föräldrar vill sina barn väl, men ibland kan det ändå gå illa och vi kan aldrig leva livet åt dem.

Du berättar att du har haft din mamma kvar i livet högt upp i åldern. Uppenbart har hon varit en stor tillgång för dig som sällskap, stöd och tröst. Du säger inte mycket om relationen till din man annat än att han ibland står på sonens sida. Uppenbart är att du inte har något vuxet stöd i dag i din oro och din rädsla. Det behöver du se till att skaffa dig. Din rädsla handlar inte bara om att du är rädd för vad din son kan göra eller säga, utan den handlar också om en egen inre rädsla för att själv göra “något dumt”. Du förtydligar inte om den rädslan handlar om att göra dig själv eller sonen illa, men det är tungt nog att ha känslan av att ett barn vill se en död. Du skriver att du egentligen älskar livet samtidigt som det idag finns mycket som begränsar dina möjligheter att verkligen leva.

Jag föreslår att du så snart som möjligt tar kontakt med t.ex en kurator på en vårdcentral, vilket förhoppningsvis kan leda till förändring av en svår situation. Idag är din sons beteende mot dig mycket oförsonligt och både du och han tar skada av detta. Mycket positivt skulle det vara om du och din man kunde förbättra dialogen mellan er men framförallt tror jag att det är livsviktigt för både dig och din son att ni kan komma fram till någon form av försoningspunkt. Jag tror att situationen idag är alltför infekterad för att ni ska kunna uppnå detta utan hjälp av utomstående.