Jag, som också är en självständig natur, ställer inga orimliga krav – bara på att allt ska stämma med den jag ger mina känslor. Och det gjorde det med honom mer och mer. Vi har båda passerat livets middagshöjd och har under tre år trevande nått fram till varandra. Vi träffas inte särskilt ofta och jag har låtit honom bestämma takten eftersom han är mindre erfaren. Vi har haft fina kärleksstunder och han är fin, mjuk och romantisk. Jag har aldrig känt så varmt för någon. Han är min stora kärlek. Han har humor, ett vårdat språk och är fräsch och proper. Men han är lite mystisk och ger inga löften. När han går säger han aldrig när vi ska ses igen. Ibland går det flera månader. Rätt som det är ringer han bara och vill att vi ska träffas.
Han är väldigt upptagen med jobb, fritidsintressen och bor bland släktingar som pysslar om honom. Lite bortskämd, skulle jag vilja säga. Men jag ställer inga krav och har mig själv att skylla. Jag vill inte skrämma bort honom trots att jag tänker på honom jämt. Mina vänner säger att jag är dum, att han utnyttjar mig och är “konstig”. Men jag vill inte att han ska se mig som efterhängsen, att jag vill gifta mig eller vill åt hans pengar. Jag tänker i helt andra banor. Kärlek och kontakt är viktigt för mig. Han verkar vara rädd att bli engagerad. Han får begär så fort han ser mig men han kommer inte bara för sex, säger han. Och han är absolut ingen matfriare. Men hans jobb går alltid först.
Varför kan vi inte träffas som både vänner och älskande? Han säger själv att han är feg men hur ska jag få honom att ändra sig? Hans besök är som solglimtar men ack så korta! Dessa stunder ger han mig många bevis på sin uppskattning. Men varför får jag inte vara hans kompis och lite till?
Jag vill inte träffa någon annan man. Jag är inte nöjeslysten eller intresserad av något “uteliv”. Tankarna plågar mig. Jag försökte ta upp en djupare diskussion i ett brev till honom men han svarade inte och har inte berört det när vi träffats. Han måste väl förstå att jag är kär i honom? Jag är ingen vanlig karltoka men han är den jag borde ha mött i ungdomen. Fast vi lever ju nu! Jag kanske inte ska vara så blyg utan prata rent ut med honom om detta. Kan det vara så att han har en annan och därför är så undanglidande? Men han verkar inte alls vara den typen. Vad ska jag göra?
Såvitt jag kan förstå av ditt brev så är det framförallt era diametralt olika behov som särskiljer mest. Det du så innerligt längtar efter och gärna vill ha mer av är just det som skrämmer honom. Det handlar inte alls om att du är någon “karltoka”, som ställer orimliga krav, utan om högst rimliga önskemål på närhet och kontinuitet i en relation – och då speciellt en kärleksrelation. Om vi tycker mycket om en människa så finns ju han/hon med i våra liv och tankar också när vederbörande inte är fysiskt närvarande. Så är det för dig och naturligt nog undrar du på vilket sätt du finns i hans liv när han inte hör av sig under lång tid. Det finns människor som ibland kan upplevas vara till nästan hundra procent närvarande i mötet med en annan person för att sedan lämna vederbörande – för längre eller kortare tid – och för att senare uppta relationen med samma intensitet. Men dessa stunder kan så småningom kännas som “paranteser” i någons liv och vi får aldrig riktigt veta vad som händer dessemellan. För många människor är det djupt otillfredsställande – ibland rent av omöjligt – att leva i ett så lösryckt sammanhang. Du skriver att din vän “bor bland släktingar”. Innebär det att det finns någon gammal förälder eller eventuellt ett ogift syskon, som han inte kan lämna för längre tid utan att känna sig som en svikare? Det tycks vara många frågetecken kring din vän och du skriver något om “mystik”. Det kanske är så att han genom sina knappa upplysningar just skapar en image av mystik kring sig när du som allra mest längtar efter att få “veta och förstå” för att bäst kunna hantera både nutid och framtid.
Jag tycker att du mycket fint och uppriktigt beskriver ett djupt engagemang och en innerlig värme till en man som mera sällan och oftast kortvarigt står upp som mottagare av dina starka känslor. Inte undra på att du plågas av att ha ett så stort känslomässigt “överskott”, som du räds att förmedla av risk för att då skrämma bort honom. Jag tror inte det är blyghet som gör att du inte berättar för honom vad du känner utan rädsla för att du kan förlora honom om han känner krav på sig. Du behöver också ha någon rimlig kontroll över ditt liv d.v.s ibland vara med och styra när ni kan träffas och inte bara vänta på att “solglimtarna” dyker upp. Jag tror att ni behöver hitta någon form av plattform för er relation – stor nog både för honom, att inte känna sig infångad, och för dig, att känna dig nära och delaktig. Då kan ni tillsammans skapa en relation, som visserligen innehåller begränsningar, men ändå ger ett visst mått av trygghet och kontinuitet. Att du uttrycker din varma känsla och dina önskemål kan bli början på en samförståndslösning kring den centrala frågan närhet och distans. Jag hoppas att ni hittar en acceptabel kompromiss och jag tror att din öppenhet och ärlighet måste vara vägledande i det arbetet.
